Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa ”fundamentalt annorlunda situationer”. Med nuvarande
grundlag skulle den ”legala beslutsmakt” Gahrton hänvisar till upphöra att
vara legitim den dag då den i detta ”fundamentalt annorlunda” läge
tvangs införa dödsstraff. Då ett sådant dödsstraff efter långvarigt krig
finge retroaktiv giltighet skulle det därtill bryta sönder grundläggande
rättstrygghet.
Denna vår har till mig såväl höga beslutsfattare som ansvariga
tidningsledare mellan skål och vägg sagt som Gahrton. Dock med
tillägget att mina invändningar är formalistiska och att jag bara sticker
ut huvudet i onödan. Vi vet ju alla, menar de, att vi inför dödsstraff
när det behövs. Men man behöver ju inte prata om det.
Men jag är inte liberal. Jag är marxist och anser inte att formella
grundlagsfrågor är formaliteter. Därför anser jag det vara ett självklart
demokratiskt rättssäkerhetskrav att riksdagen återinför 1948 års lag
om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.
Att någon verklig diskussion inte förts när lagen avskaffades leder
till att det nu sprids de märkligaste vanföreställningar. Wilhelm
Agrells artikel (SvD 7-6-79) är ett typiskt exempel. Det är påtagligt att
han varken känner till vilken lag som gällde till för ett par år sedan
eller vad som i dag är gällande lag.
Lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig säkrade å ena sidan
nationens nödvärnsrätt i en ”fundamentalt annorlunda situation” och
gav samtidigt å andra sidan de starkaste garantier för den enskildes
-och den inopportunes — rättssäkerhet. Den gällde under krig, alltså
när nationens existens står på spel. Den gällde endast brott på vilka
kunde följa livstids fängelse; dock inte sådana brott som förövas mot
enskilda (mord, rån och så vidare) utan blott sådana brott som hotade
rikets säkerhet. Det räckte heller inte med att livstids fängelse ingick i
straffskalan för brottet; brottet måste vara så grovt att lägre straff än
livstids fängelse inte kunde ges. Det var inte något obligatoriskt straff
vid något brott. Efter det att domen vunnit laga kraft skulle Konungen
särskilt meddela tillstånd att verkställa den. Om detta tillstånd icke
gavs blev domen automatiskt omvandlad till livstids fängelse.
Mycket kan man säga om de svenska politiker och jurister som
diskuterade kring dessa frågor inför 1914 års strafflag för krigsmakten
och vid avskaffandet av dödsstraffet i fredstid år 1921 och vidare vid
strafflagsarbetet 1940 och 1948 och brottsbalksarbetet 1964; men de
var inte Idi Amins åsiktsfränder och att kalla deras åsikter
”fascistiska” - som Gahrton ju faktiskt gör - är helt missvisande.
I Agrells historieskrivning blir 1948 års lagstiftning en av mörkrets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
