Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten sedan 1909 och den största någonsin i svensk historia. Den
klasskamp som poeterna hade skrivit sina dikter och dramatikerna sina
pjäser om var plötsligt där, mitt på scenen, alldeles opoetisk och
vulgär.
I en krishärjad kapitalistisk ekonomi gick arbetsgivarföreningen och
landsorganisationen i direkt konfrontation om det krympande
överskottet. Det var den klassiska situationen. Kapital mot arbete.
Argumenten var tydliga. Både SAF och LO talade om konkreta fakta; om
investeringar, produktion och reallöner.
Det var en mycket lugn strid. Rösterna höjdes knappast. Men det
var också en synnerligen omfattande strid. Inga strejkbrytare.
Fack-föreningsanslutningen är nära hundra procent och solidariteten total.
Folk hade naturligtvis olika åsikter och många ifrågasatte
fackföreningsledarnas politik men när konflikten var ett faktum var det ingen
som bröt enheten. Det var en imponerande manifestation.
Och de intellektuella? Alla dessa progressiva, fredsälskande och
mer eller mindre revolutionära intellektuella ... vad gjorde de? Några
deltog naturligtvis. Men de andra var först tysta och böljade sedan
skriva om vilken futtig liten strejk det var (de skrev inte ”lockout”).
En lyxstrejk. En strejk blott för små privata behov. Och de som hade
hoppats så mycket av arbetarna. De hade hoppats att arbetarna skulle
kämpa för livskvalitet. Och det vackra folket skrev artiklar om sina
vackra villrådiga själar. De uppträdde exakt så som gamla
fackföreningsmän brukat säga att vänsterintellektuella alltid har uppträtt när
striden som de skriver dikter om blir verklighet. Och så snart strejken
var slut böljade det dyka upp artiklar i de stora liberala tidningarna om
riktiga och revolutionära strejker. Inte bara grå och vanliga strejker
som den här, där bortåt en miljon människor deltog.
Och likadant som de ledande intellektuella uppträdde de
intellektuella i ledet; mediafolket. De visade sig totalt oförmögna att ge en
sann bild av en situation där den sociala konflikten var klar och synlig
för alla utanför deras egna kretsar. I sina rapporter talade de om
allmänheten som blev lidande, som om det existerade någon
”allmänhet” i samhället utanför deras eget mellanskikt av intellektuella och
mediafolk. Deras rapporter suddade till alla frågor. De stod nämligen
ovanför kampen. Och detta är något mycket allvarligt.
Den ekonomiska krisen i Sverige går mycket djupt. Det är inte bara
en välfärdsstatens kris (även om det är möjligt att den svenska
välfärdsstaten går samma väg som den uruguayska när botten går ur vår
ekonomi). Sverige närmar sig slutet på den väg som landet har följt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
