Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gäller litteraturen är massan alltid ett pack. I samhället gäller kampen
att möjliggöra för massorna att medvetet forma sin historia. Men om
de litterära massorna får forma litteraturens villkor då kvävs kulturen.
Det är därför man bör vara demokrat men aldrig kulturdemokrat. Ty
folkets kultur är inte detsamma som allmänna författarmakten.
Nu skall man inte tro att den i var given tid tongivande
medelmåttigheten inom svensk litteratur drivs av andra skäl än de mest lumpna;
den som vill veta hur det litterära etablissementet fungerar, i dag som
för femton år sen (och - fruktar jag - om femtio år i ett aldrig så
socialistiskt och demokratiskt land) bör läsa David Sprengels
underbara inledning till: ”Om Agnes von Krusenstjerna och hennes senaste
arbeten. En kritikantologi”, Spektrum, Stockholm 1935. (Kan
beställas interurbant på närmaste folkbibliotek.) Personerna är nu andra, de
officiella frågorna likaså, men beteendet ständigt detsamma.
Hur uppträdde t ex Peter Weiss när jag påpekade att han, en gång
etnisk flykting till Sverige nu i säkerhet, med största jämnmod iakttog
hur andra etniska flyktingar dränktes? Nå, inte var det den frågan som
berörde honom, den var ju bara den avgörande. Det var istället vad jag
skrivit om att han i allas vårt fyrtiotal tillhört lingonserien i den
svenska litteraturen men att han varken var så usel som man menade
då eller så utmärkt som det sades nu.
I den västtyska kulturtidskriften Spuren nr 1-79 trycktes min
Skriftställning från FiB/K nr 2-79: ”Hycklarna vid blodsfesten.” Där
citerade jag vad Peter Weiss skrivit om Vietnams politik mot Kampuchea
och Vietnams politik mot sin minoritet etniska kineser. Följderna för
Spuren uteblev inte.
Den höga chefen för det mäktiga förlaget Suhrkamp Siegfried
Unseld ringde upp den lilla tidskriften och hotade med rättsliga
efterräkningar om den fortsatte trycka Myrdal. Det var Peter Weiss som fått
sin förläggare i aktion ty för Unseld är Peter Weiss ett guldkantat
papper som måste skyddas.
Tidskriften föreslog Weiss att istället diskutera frågan om
flyktingarna och bemöta mig och ta sitt ansvar som offentlig person; men
Peter Weiss föredrog dock att utnyttja de inre linjerna. (Den som är
intresserad kan läsa dokumenten i fallet i Spuren nr 2 1979.) När Olof
Lagercrantz sedan våren 1980 gav ut sin bok om Strindberg i
Västtyskland hade Hessischer Rundfunk bett mig skriva manuskript till ett
femton minuters program om Strindberg. Jag gjorde så. Till
Stockholm kom ett filmteam. Vi spelade in bilderna. Sedan flög jag till
Frankfurt am Main för klippningen. Det brådskade. Programmet skul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
