Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till exempel
Det kommer brev som berättar om mina vänner och deras familjer.
Några är döda. Andra försvunna och
— de tog far för två månader sedan. Han är ju mer än åttio nu och
har inte sysslar med politik på över tjugo år. Han brukade dricka te om
kvällarna med några jämnåriga. Gubbarna talade om gamla tider. De
tog dem alla. Vi har inte hört av honom mer än en gång sedan dess. Då
skrev han att han levde men att vädret var dåligt. Man har fört honom
till ett läger på andra sidan gränsen. Vi vet inte om han lever längre
eller om han redan är död och begraven.
Men man behöver inte ha vänner i Afghanistan för att kunna ta klar
ställning mot den ryska invasionen och det ryska kriget. Det som
händer där är inte okänt.
Men massan av de svenska intellektuella; de som lever på att yttra
sig känner vånda och ångest och oro inför plikten att uttala sig om vad
som sker. De beskärmar sig, viftar med armarna, gör plågade miner
och menar att vi som säger att de ryska ockupanterna bara har en rätt
på afghansk jord - rätten att dö - är onda och elaka och
odemokratiska. Att vi dessutom uppmanar de själfullt fäktande att tala ut är därtill
helt skamligt. De har ju själsknip. Och de kräver respekt.
Men alla dessa själsfina uppträder ju bara som skocken svenska
intellektuella alltid gjort när det gällt. De som nu är unga kanske tror
att det var annorlunda förr. Det var det inte. Genomsnittet svenska
intellektuella är och förblir tarmar fyllda av skräck och hopp om att
Gud sig förbarme när de ställs inför kravet att visa civilkurage.
Det var inte många bland dem som var klara antifascister före kriget
1939. Det var inte många bland dem som tog klar ställning mot Hitler
under kriget innan Stalingrad och El Alamein. De var inte öppna
nazister - det var dem för vulgärt - men de tassade med och det var
på håret att de gjort författarföreningen brun.
Efter kriget när Tredje världen befriade sig då kurade
ljusgestalterna i Uppsala bakom rödvinsglasen och med stearinljusen tända
läste de poesi för varandra under det att man i Stockholm vittnade om
sitt mod att tveka. Ty då var Förenta Staterna en världsmakt och
svenska intellektuella visade sin måttlighet genom att ty sig till CIA:s
kulturella frihetsjippon ty det var dem säkrast så.
När vinden vänt kom svenska författarmassan dock rännande så
som de kommit efter Stalingrad och El Alamein.
En av olikheterna mellan litteraturen och samhället är att när det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
