Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varken glömt eller förlåtit hur de för en generation sedan sökte komma
åt mig och få mig tystad med sådana metoder. Men att Franzén nu för
att bli chefredaktör utan makt - dock med hög lön och fringisar som
resor och representation - gör det får mig att undra över det sätt på
vilket han slarvar bort sitt enda korta liv. Han är snart fyrtiofem år.
Han har gjort slut på mer än hälften av sina dagar, skinnet krymper,
sanden rinner undan och han ödslar sin enda tillvaro på likgiltigheter.
Ty Lars-Olof Franzén var begåvad. Han var kunnig. Då när han
skrev i Ny Tid och ännu när han skrev i Stockholms-Tidningen trodde
vi att han hade förmågan och möjligheten. Han var ojämn naturligtvis
- ungefär som den unge kritiker han nu söker döda - men han var
lovande. Men nu ... bara en fast anställd DN-redaktör!
Ibland behöver kunniga och begåvade personer väckas till insikt
med grymma öden. Kurt Aspelin var inte bara kunnig och begåvad när
jag lärde känna honom 1948. Han var vek och lite Qärran. Vi var inte
överens om nödvändigheten att alltid gå utanför alla institutioner. Han
tyckte högskolor och universitet och examina och seminarier var av
vikt. De programförklaringar jag publicerade inför mitt kommande
arbete (”Radikal konst”, Arbetet 5-7-49 och ”Litterär oärlighet”, Ny
Tid 11-8-49) fann han delvis obegripliga också därför att de föreskrev
ett litterärt förhållningssätt som skulle gå på tvärs oavsett vem som
övertog institutionerna. På den tiden tyckte jag om honom men trodde
att hans liv skulle förflyta lugnt. Han skulle skriva hedervärda och
kunniga och radikala texter men heller inte mer; jag såg ingen riktigt
diamanthårt brinnande insikt hos honom.
På sextiotalet när jag kommit hem från Asien och skrev i
Stockholms-Tidningen mötte jag honom en dag i korridoren. Han skrattade:
- Man säger att piprökning är ofarligt, sade han. Men se här! så
öppnade han munnen och drog undan läpparna och halva käken var
borta. Han hade lagt sig till med skägg för att dölja det. Men viktigare
var att han då hade börjat brinna. Under några korta år skrev han
sedan en rad grundläggande verk. Han växte till en lysande
intellektuell kritiker (allt han skrev var inte lysande naturligtvis och allt heller
inte riktigt - men det är ju självklart); han utnyttjade sina korta år till
det yttersta. Olyckan och lidandet väckte honom ur vad som annars
kunnat vara en vanlig akademisk vänsterslummer som fördjupas ända
ner till anständigt provinsiell svensk professorlighet. Sjukdomen var
ond. Den gav honom ohyggliga lidanden och en svår död. Men den
väckte honom också till insikt och drev honom till ett stort arbete som
berikar oss alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
