Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inte hade väl Franzén någonsin lika stora gåvor som Aspelin. Dock
fanns det hos honom i hans ungdom något utvecklingsbart som kunde
väckts till arbetsmedvetande. Det skedde inte. Han slocknade i stället
ner i en DN-fåtölj. Nu kan man visserligen tänka sig att ödet en
morgon ger Lars-Olof Franzén ett så ohyggligt smärtsamt piskslag
ända in i ryggmärgen att han rivs upp till vakenhet och insikt. Men det
är alls inte säkert att smärta (fysisk eller psykisk) ger klarögdhet. Hos
Aspelin gjorde den så. Hos vissa andra jag känt likaså. Men jag har
också sett mycket lidande som bara fört nedåt. (Gun skrev om
lungso-tarna i julas. Många dog, några gick under: ett fåtal väcktes. Inte
önskar jag lidande åt någon.)
Ty det som behövs är ju inte att Franzén en morgon när han rakar
sig plötsligt ser döden gapa i spegelbildens käft; det borde räcka att
han såg sin spegelbild i ögonen. Snart har fyrtiofem år gått. Mörkret
vid vägens slut är nu närmare än det mörker ur vilket han kommit. Det
är nu han har att utnyttja dagarna. Här är Rhodos! Men jag tror inte
han inser det. Han har redan sjunkit bort i institutionen.
När jag skriver om Gunnar Fredriksson är jag upprörd som när jag
skriver om Franzén. Men inte för att Fredriksson har fel eller bara för
att han inte kan ta ställning för det nationella oberoendet utan blivit
ockupationsvänster; jag upprörs över att han förskingrar sitt liv. Han
var ju en lysande begåvning. Han var kunnig. Han kunde uträttat så
mycket och skrivit så väsentligt ... och så gör han blott detta av sina
dagar!
Korridorerna i DN-skrapan och i Sveriges Radio-TV är fyllda med
havererade intellekt. De sitter i sina bås. Några alkoholiserar sig.
Några går i terapi. Några fördriver livet med sysselsättningsarbeten
och några med vad de kallar fackliga frågor. Vrak! En gång var de
levande. En gång vänster till och med. Nu blott
institutionsinnevåna-re. De skapar inte. De spiller sina liv. Det är ohyggligt att iaktta. De
lyssnade till den klingande sången och började den långa marschen in i
institutionerna och så gick det dem som det brukar gå sådana som följt
och intet fruktat. Den som vandrar i radiohusets korridorer kan kasta
en blick på dem och det är så sant som det är sjunget:
— gråtande stodo i stian de
där ...
Piskad av sin insikt hade Kurt Aspelin mycket oskrivet när han dog.
Men vad har Lars-Olof Franzén oss oskrivet om han dör i morgon?
Han har gått ner sig i DN.
Han har budt sit livs bestemmelse trods.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
