Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Samtidigt vet vi att de kärnvapen som faktiskt finns i Östersjön
och i övrigt i de nordiska ländernas närhet är de sovjetiska.
Diskussioner om en kärnvapenfri zon i Norden kan omöjligt blunda för
existensen av de kärnvapen som redan finns här.”
Lika överens som i frågan om den kärnvapenfria zonen i Norden är jag
med Arbetaren i frågan om nedrustningen:
”Det är till supermakterna kravet om nedrustning måste ställas ...
Det är i praktiken inte att begära att småstater ska böija nedrusta.
Historien, även den nutida, vimlar av exempel på hur stora länder
överfaller små.”
Hade fredsmarscherna ställt dessa krav då hade de varit bra. Då hade
de tjänat freden. Men de ställde inte dessa krav. Jag känner
fredsvän-ner som sökte gå med i marscherandet just med dessa krav som
Arbetaren helt riktigt formulerar. De fördes bort. De fick inte gå med.
Organisatörerna av marschen bad de närvarande journalisterna tiga
med den pinsamma incidenten när fredsdemonstranter ställde
freds-krav. De närvarande journalisterna - ständigt lika korporativt lojala
— lydde organisatörernas begäran. Men om de riktiga kraven fått
ställas i marschen då hade inte Bresjnev kunnat utnyttja
fredsmar-scherandet för sina imperialistiska syften och skriva sitt brev till de
fredsmarscherande.
De som marscherade var rädda för kriget. Den rädslan var befogad.
Men de handlade oförnuftigt. Jag har ingen respekt för oförnuft.
Sverker Tirén tycks tro att känslor i sig har värde. Det har de inte.
Chamberlain kände djupt och ärligt 1938. Det var dock fullkomligt
likgiltigt för konsekvenserna av hans handlande. De radikala
amerikanska fredsvänner som organiserade sina stora kampanjer för freden
(och fördömde Edgar Snows cynism och krigiskhet) våren 1941 var
både uppriktiga och radikala men jag har inte ett uns respekt för dem.
De som marscherade sommaren 1981 bör nu tänka igenom sin
situation. De har blivit lurade att inte ställa riktiga krav och därför kunna
tackas av Bresjnev. De kan ta sin oro för kriget på allvar; tänka klart;
dra lärdom. Då är de värda respekt. De kan fortsätta som nu. Då är de
föraktliga hur mycket de än känner.
Det finns denna höst all anledning för Arbetaren att diskutera
fredsfrågan på allvar. En diskussion som utgår från Arbetarens ledare
28-8-81 kan bli av mycket stor betydelse. Av valtaktiska skäl kommer
nämligen fredsfrågan att drivas på ett vilseledande och cyniskt sätt av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
