Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ett senare skede - 1965 - gjorde jag själv en mycket allvarlig
felbedömning. Den var dock typisk. Den har förblivit vanlig. Jag vill
därför redovisa tankegången och peka på felet:
I synnerhet arbetarrörelsen - men också många såväl liberala som
konservativa - hade i detalj förmått analysera de kommande krigen
inför krigsutbrotten 1914 och 1939. Balkankrigen liksom krigen i Kina,
Etiopien och Spanien hade också visat att de följande storkrigen
skulle bli ohyggligare än något tidigare krig. Man hade också på olika
sätt mobiliserat mot kriget och agiterat mot kriget. Men dessa
fredsrörelser och denna antifascism hade varit utan verkan. Det fanns en
form av krigsmotstånd med vilken den organiserade arbetarrörelsen
teoretiskt och praktiskt gjort upp redan före Första världskriget; en
absurd och paradoxal protest. Unghinkarnas och de anarkiska
krigs-motståndarnas. I ett läge när alla vägar var stängda och visat sig
oframkomliga borde man försöka också den absurda och paradoxala.
Jag menade att i ett kommande supermaktskrig skulle vi gå under och
ansåg därtill - och det var det avgörande - att freden var odelbar och
att krig skulle utveckla sig till krig mellan supermakterna ... vi var
alltså dömda.
Dessa tankar är inte ovanliga nu heller. Det som jag låtit mig
påverkas av var dels den propaganda som särskilt Sovjetunionen
bedrev och som hävdade att varje krig tämligen omgående kunde
utvecklas till krig mellan supermakterna och dels den propaganda som
båda supermakterna bedrev gemensamt att detta krig mellan
supermakterna kunde utlösas genom minsta misstag och att det skulle
medföra allas vår undergång. Ett nationellt försvarskrig blev i denna
situation en otänkbarhet. Det enda som återstod var det absurda
hoppet att en paradoxal protest skulle kunna sprida sig.
Det dröjde inte mer än några veckor efter det jag skrivit detta förrän
jag insåg att mitt resonemang varit oriktigt. Det var under samtal med
svarta tältsnoroader i sydvästra Afghanistan. Vi diskuterade Vietnam
och supermakterna och det afghanska folkets historia och en gammal
man klappade sitt gevär och sade:
- Den fattige har bara sitt gevär och sina fränder.
Krigen i Sydostasien visade ju hur fel jag hade. Det
nationella försvarskriget var möjligt. Det ledde inte till något
supermaktskrig.
Sedan dess har tonvikten i supermakternas propaganda förskjutits
alltefter det att deras inbördes maktförhållande ändrats efter Förenta
Staternas nederlag i Sydostasienkriget och dess reträtter samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
