Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I livets mitt - vilket samhälle?
Stiftskonvent för Växjö stifts prästerskap.
Växjö 25-8-80
För att samtalet skall kunna bli fruktbart tror jag det först är nödvändigt
med vissa gränsdragningar. Det är också viktigt att jag klargör var jag står
i frågor som direkt rör er som präster - i ert kall.
I detta samhälle finns socialistiska kristna eller kristna som är socialister.
Det finns också liberala kristna och kristna som är konservativa. Sedan
kan man diskutera vad dessa olika beteckningar står för.
Det finns också - om man ser till verkliga klassförhållanden och inte bara
till etiketter - kristna arbetare och troende arbetsköpare. Den klasskamp
som lika lite är uttryck för någon sin ideologi som sommaren är uttryck för
sommartiden ställer dem på olika sätt mot varandra. Det kan ni iaktta i alla
era församlingar. Dessa motsättningar är - menar jag - alls inget negativt.
De är historiens puls. Striden är alltings fader, som Heraklit påpekade.
Enligt sin egen lära står kyrkan heller inte utanför samhället. Den kritik
som de kinesiska kejsarna en gång riktade mot buddhismen och som
utgjorde grunden för deras kamp mot buddhismen var att den ställde sig
utanför det mänskliga samhället; den producerade inte, den deltog inte i
samhällets liv, den förde inte släktet vidare. En sådan kritik har aldrig
kunnat riktas mot den lutherska kyrkan.
Det är alltså fullkomligt självklart att vi som medborgare kan och måste
resonera gemensamt om samhället och dess problem. När journalister
ringer och frågar mig hur jag kan tala inför präster så tyder det bara på deras
djupa okunnighet om det svenska samhället. Den tro ni - som präster -
representerar omfattas (mer eller mindre medvetet) av en majoritet i detta
land. Såvitt jag vet deltar betydligt fler personer i det religiösa livet än i
idrottslivet och gör det betydligt mer aktivt. (Jag gör jämförelsen för
mängdens skull; inte för att påstå något så uppenbart felaktigt som att
idrott och religion skulle utesluta varandra.)
Samtalen är alltså både möjliga och nödvändiga. Men särskilt när de
förs i en vänskapligt avspänd atmosfär som här och i ett samhälle som
premierar den överslätande slapphet det kallar tolerans som vårt är det lätt att
förfalla till en andling orenhet. Det som brukar kallas dialog mellan kristna
och marxister anser jag vara en sådan skadlig andlig orenhet. Låt mig
förklara.
När jag talar till präster utgår jag från att de är kristna, eller åtminstone
att de tror på Gud. Det har hänt att jag träffat präster som meddelat att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
