Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte tror på Gud. Då har jag känt mig lika illa berörd som när jag träffade
en radikalpacifistisk major som krävde sin rätt att stå kvar i
befordrings-gången och ha sin utkomst tryggad inom totalförsvaret. Visst kan tron
brista - men om ämbetet vore ett yrke bland andra då vore det ju inget
särskilt respektabelt yrke; då bleve det ju fråga om hokus pokus och
prästa-list.
En diskussion som definitionsmässigt utgår från att vi skall söka nå fram
till en kompromiss eller en gemensam ståndpunkt i vad som är centrala
trosfrågor i kristendomen blir andligt oren. Det blir en falsk och skadlig
diskussion. Det finns ingen formel där vi kan nå enighet. X delar ovisshet
och 1/8 Gud ger med negationens negation allmän frid. Sådant är
perversion.
Det innebär inte att samtal i livsåskådningsfrågor är omöjliga. Tvärtom.
Jag förutsätter vi alla har fört dem på allvar. Själv hade jag en hel del
resonemang med folk från kyrkan när jag bodde i Kristianstad i slutet på
fyrtiotalet, början på femtiotalet. Men sådana diskussioner är ju inte till för
att nå en kompromiss utan för att omvandla och omvandlas.
Gränsdragningen utgör förutsättningen för en verklig diskussion. Men
med detta säger jag ju också att jag finner den diskussion om kyrkliga
frågor som förs utanför och mot kyrkan vara till stor del missriktad. Visst kan
jag resonera om kvinnor och prästämbete. Historiskt, kyrkohistoriskt,
sociologiskt och så vidare. . . dock icke kyrkligt. Jag finner inget radikalt
-blott andlig orenhet - i ateisters krav på jämlikhet mellan könen i kyrkans
ämbeten. Kyrkan är statskyrka. Men trots detta har vi icke med frågan om
vad som är rätt tro att göra. Jag finner det stridande mot religionsfriheten
att ateister skall avgöra vad prästerna skall tro. Det är er sak. Det är de
troendes sak. Jag har aldrig tidigare uttalat en åsikt i frågan om kvinnliga
präster. Inte heller nu gör jag det. En sådan min åsikt vore en kränkning av
er tro och ett avsteg från vad jag anser vara mina grundläggande principer.
Det finns frågor som ni driver av religiösa skäl och som jag också driver;
men av andra skäl. Där bör vi se både var grunduppfattningarna skiljer sig
och var kraven sammanfaller. Jag anser det exempelvis absolut nödvändigt
att barnen i skolan får lära sig läsa Bibeln. Det är farligt att det nu kommer
en generation som saknar kunskap om Bibeln. Än värre är det naturligtvis
att många bland dem överhuvudtaget inte förmår läsa skriven text. I det
fallet har allmänbildningen börjat sjunka ner till en nivå under
sjuttonhundratalets. Men skälet att jag vill att barnen skall läsa Bibeln är inte ert.
Eller rättare sagt, ni är överens med mig i min uppfattning men sedan har
ni därtill ett eget - och för er avgörande - krav.
Jag menar att det är omöjligt att fungera som människa - alltså medvetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
