Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är inte så att våra samhällen alla jämbördigt deltagit och deltar i
världsplundringen. Det vet ni. Några är starkare och plundrar mer. De
starkare kämpar om världsherravälde. Aspiranterna på detta
världsherravälde har dock blivit färre. Kombattanternas led har tunnats ut. Under den
tid jag varit politiskt intresserad nog att följa skeendet har Frankrike,
Italien, Tyskland, Japan och Storbritannien i nu nämnd ordning slagits ut.
Ingen av dem kan någonsin resa sig till kamp om själva herraväldet mer.
De har alla hamnat som andra eller tredje rangens makter. Det är bara två
kvar. Förenta Staterna som håller stor makt och söker försvara sitt innehav
och Ryssland som satsar sitt yttersta på att överta ledningen. Ryssland
-ordet Sovjetunionen är ju ett noaord! - är ekonomiskt svagare och
bräckligare men just därför farligare. Det militariserar sig och satsar på seger
genom utpressning med krigshot. Dess situation är som det ekonomiskt
svagare Tyskland under trettiotalet. Bresjnev och Hitler befinner sig i samma
läge. Om det inte segrar rätt snabbt kommer deras makt att trasas sönder i
de svåra inre ekonomiska motsättningarna.
Det omedelbara krigshotet är Rysslands försök att gripa
världsherraväldet. Förenta Staterna är i detta på defensiven som Storbritannien var på
trettiotalet. Och jag vill framhålla en sak för dem som menar att båda
kålsuparna är lika onda. Det påstående är inte sant. Visst kunde man om det
brittiska världsväldet säga vad Ernest Jones sade att över imperiet gick
solen aldrig ned och torkade aldrig blodet men en seger för Hitler hade varit
en ohygglig katastrof. Mänskligheten hade kastats sekler tillbaka.
Likadant är det nu. Visst är Förenta Staternas politik imperiell och grym. Men
en seger för Moskva skulle bli en ohygglig katastrof och kasta
mänskligheten sekler tillbaka.
På längre sikt - en sikt bortom vår livstid fruktar jag - säkrar Tredje
världens återtagande av sin plats att inget väldsherravälde kan uppstå och
överleva. Det halva årtusende som snart gått sedan Tordesillasfördraget om
världens delning mellan europeiska stater är snart förbi. Den epoken
börjar tillhöra historien. Dock ännu lever vi i dess slutdecennier. Frågan
blir om vi överlever dem.
I princip är kriget möjligt att undvika. Människan skapar sin egen
historia. Människan är ansvarig för sitt öde. Nu liksom på trettiotalet står
möjligheten öppen att med kollektiv säkerhet förhindra kriget. Då lyckades vi
inte. Jag fruktar att vi inte heller denna gång kommer att lyckas. En
bidragande orsak till det är detta ideologiska strukturer som förhindrar
medvetande, slår med blindhet och får massorna att vandra ner i massgravar i
Flandern och fösa in sig i gaskamrar i Auschwitz. De behövde inte gå med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
