Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här i den svenska provinsen. Visar det sig nu att jag hade fel och att
Sovjetunionen just då förberedde ett angreppskrig i Europa så kan man inte ens
säga att de var lokalt nyttiga 1951. 1980 när det är Afghanistan det gäller är
de i alla fall definitivt skadliga.
Sv.D. 25-11-80
Bilden av kulturrevolutionen
I SvD:s understreckare 4-1-81 skrev Ulf Brandell om hur den stora
kulturrevolutionen i Kina omvärderats av bland andra Jan Myrdal. Brandell
hade fel. Men den felaktigheten är typisk för svensk offentlig debatt. Det är
också därför denna debatt förblir lika usel decennium efter decennium.
Det verkligt intressanta med Jan Myrdals syn på kulturrevolutionen är
nämligen att den icke förändrats enligt Ulf Brandells schema. Innan
kulturrevolutionen ännu tagit sig namn och blivit politisk verklighet skrev jag
om dess nödvändighet. Det var 1965. (På svenska kom uppsatsen år 1967 i
samlingsvolymen: ”Det nya Kina.”) Femton år senare skriver jag om
kulturrevolutionen i ”Indien väntar”; förklarar både dess oundviklighet, dess
stora ekonomiska framgångar och byråkraternas sega motstånd. I den av
Ulf Brandell citerade artikeln skildrade jag sedan kulturrevolutionen som
en väldig pånyttfödelse. Artikeln slutar med att jag än en gång
understryker Mao Tse-tungs syn på de kommande omvälvningarna:
”Mao Tse-tung är död. Det var honom likgiltigt om han skulle förvaras i
mausoleum eller brännas eller begravas. Det är också oss likgiltigt. Ty ett
delar sig alltid i två och också dessa unga studenter som nu driver sina
studier hammarslag mot hammarslag mot frasmandarinatet kommer en gång
själva att bilda en skorpa över samhället som sedan måste sprängas upp.
Det finns inget slut på historien och ännu om tusen år blir det rätt att göra
uppror. Och under hela denna process är det folket - de gamla hundra
namnen - som är den drivande kraften. Revolutionen går vidare.
Deklarationer, resolutioner, tal och förklaringar kan ha sitt intresse;
reflexer på havsytan. Men solkatterna är inte strömmen i havet.”
Det är möjligt att denna tankegång förblir ogripbar för Ulf Brandell;
den är kanske honom alltför maoistisk (ett delar sig i två; en tendens täcker
en annan), alltför hegeliserande. Då kunde han hållit sig till vad jag under
de senaste åren skrivit om kulturrevolutionens ekonomiska nödvändighet
och konkreta ekonomiska framgångar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
