Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
många paragrafer i den sovjetiska lagstiftningen att jag skulle komma att
skaka galler för lång tid framåt.
För tolv, tretton, år sedan skrevs det några även för rysk offentlig debatt
ovanligt dumma angrepp på mig i sovjetisk press. Då de var felaktiga också
i detaljer sökte jag bemöta dem. Jag gjorde det hovsamt. Jag ville inte
komma i onödig konflikt utan söka menlöst såsom en duva flaxa in bland
ulvarna. Men inte ens det lyckades. I Sverige kan Nejland protestera mot
att kallas en Otto Abetz och får han inte in det på annat håll står
Norrskensflammans spalter alltid öppna för honom. Men i Nejlands förryskade
hemland finns inga spalter öppna om jag skulle vilja ha en rättelse införd.
Det är skillnaden.
(Detta stod över och blev opublicerat.)
Dock! Det rör sig!
Som hösten följer på våren tycks befordringsgången och den grå
professuren följa på den ungdomliga röda revolten. Nu blir jag femtiofem år
gammal om några månader och sedan jag en gång gick med i Clarté har det gått
fyra årtionden och i vart varv har det besannat sig vad den cyniske
slaktaren Clemenceau sade:
— Den som inte är socialist vid tjugo har inget hjärta och den som är det
efter trettio har inget förstånd.
Jag tar Clarté som exempel ty där gick jag med. Men det finns många
svängdörrar som snurrar och snurrar under det att studenter tågar runt i
revolutionär yra några år för att sedan slungas upp i karriärerna och traska
fram i maktens korridorer.
Den som förvånas över varför de härskande alltid sett med sådan välvilja
på rött revolutionära ungdomar som slår in fönster och hojtar på gatorna
bör komma ihåg att alltsedan Ludvig Filips dagar i Frankrike på 1830-talet
har denna härskande grupp själv bestått just av de studenter som tågat runt
i röd tropp en tid för att sedan ta förnuftet till fånga och inta sina
positioner. Det är därför de sitter och berättar revolutionsminnen för varandra på
Kuba och det är därför de sitter i Paris och berättar om 1968 för varandra
och det är därför en Debray tar den post som släktskap och förbindelser
trimmat honom för och övertygas om massornas obotliga dumhet och en
Enzensberger följer sina generationskamrater och blir lämpligt upprörd
över asiatiska bönder och lämpligt misstrogen mot teknikens framsteg. De
härskande och deras filosofer och poeter utför ständigt samma figurer i sin
livsdans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
