Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ”Det kan ju inte vara fel att protestera mot bomber, sade han på sitt
stillsamma vis.”
Men jag var icke närvarande vid bokmässan i Frankfurt. Vilken text de
tyska författarorganisationerna kunnat enas om i Frankfurt vet jag inte.
Däremot erhöll jag före bokmässan ett brev från P A Norstedt & Söners
förlag med en hemställan från förläggaren Thomas von Vegesack att jag
skulle underteckna ett bifogat upprop.
Jag lät brevet gå i papperskorgen och jag sade ingenting till honom
muntligen, och jag skrev heller ingenting till honom.
Jag tyckte mycket illa om detta brev. Ty hade det varit för 25 år sedan då
alla mina böcker gick med förlust för det förlag som gav ut dem är det
möjligt att jag tvungits kompromissa med mitt samvete och underteckna
uppropet. Nu när mina böcker ibland går med vinst för förlaget kan jag dock
vara hederlig.
Att Thomas von Vegesack sedan går omkring och talar illa om de
författare på vilkas arbete han lever därför att de inte följt hans politiska
anvisningar finner jag än obehagligare.
Värre är att den anonyme/anonyma skribenten förvanskar min
inställning till förbud mot kärfrvapen. Den finns i och för sig redovisad i artiklar
och böcker från olika år. Förvanskningen är dock vanlig. Vi är många som
beskylls för att vara bombvänner då vi menar att fredsrörelsernas olika
utspel om partiella förbud, kärnvapenfria zoner, förbud mot just
neutronbomber, stöd för icke-spridningsavtal och provstoppsavtal som SALT bara
är krigsmanövrer och att fredsrörelsen genom känslotänkande och brist på
analys bereder väg för nya krig i än den ena och än den andra
supermaktens intresse.
Det krav som man kan stå fast vid och som inte går supermakternas
ärenden är det för vilket jag och hundratusentals andra knackade dörr
1950:
”Vi kräver ovillkorligt förbud mot atomvapnet, som är ett vapen för
terror och massutrotning av människor. Vi kräver upprättandet av en sträng
internationell kontroll för att säkra detta förbuds efterlevnad. Vi anser att
den regering som först använder atomvapnet, mot vilket land det vara må,
skulle begå ett brott mot mänskligheten och måste behandlas som
krigsförbrytare.”
Så fort Sovjetunionens ledare skaffade sig ett ordentligt kärnvapen
utnyttjade de sitt inflytande inom fredsrörelsen för att få den bort från detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
