Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bevisades också just av eldstormarna över Hamburg, Dresden, Tokyo och
Hiroshima. Ty som Pete Seeger sjöng:
Hiroshima, Nagasaki, Moscow too
New York, London, Timbuktu
Shanghai, Paris up thé flue. . .
Man kan säga att många som i början av fyrtiotalet ansett Hitlers
kon-centrationslägerstat värre än de förbryterska bombningarna av civila mål i
Tyskland sedan mot slutet av fyrtiotalet ansåg den möjliga svampen över
Moskva, Shanghai och Timbuktu värre än de ryska lägren och processerna
i Östeuropa. Sedan dess har vapensystemen utvecklats och när det gäller
förintelse av civila planerar numera ryssar och amerikaner lika. Man kan
inte längre hävda att ryssarna - som ryssar och tyskar under Andra
världskriget - inte planerar strategiska attacker mot civila mål.
Femtiotalets fredsrörelse sprängdes av krigen i Algeriet och Vietnam. Då
visades att den del av fredsrörelsen vilken inte sett krigen och folkmorden
som kallt genomförd politik i bestämda intressens tjänst utan som uttryck
för något slags ondska eller oförnuft heller inte kunde bekämpa det
aktuella kriget. De aktiva fredsrörelserna och solidaritetsrörelserna trängde
undan pacifisterna. Så småningom blev också solidaritetsrörelsen för
Vietnam frasrik och gråtmild och moraliserande (Sara Lidman!) men då var
kriget redan avgjort; endast Washingtons oförmåga till gaullistiskt ordnad
politisk reträtt hindrade för en tid en uppgörelse i Indokina.
Det är av hundrafemtio år vi haft fredsrörelser och aktivt fredsarbete i
Europa. Den del av fredsrörelsen som varit känsla och patos och djup
övertygelse att våld är av ondo och krig är oförnuft och ondska har åter
och åter visat sig totalt impotent så snart konflikterna skärpts och krig
blivit en tänkbar möjlighet för parterna. Till och med den väldiga Andra
in-ternationalen trillade ihop som ett korthus 1914. Det var dock den
mäktigaste fredsrörelse som funnits. Men när fredsrörelsen varit konkret, när
den sett att intresset styr också krigen, då har den varit en politisk kraft och
kunnat förhindra (Sverige-Norge 1905) eller påverka (Förenta Staterna
under Indokinakriget) ett bestämt krig.
Just nu växer åter den allmänna fredsrörelsen, den som talar om fred i
allmänhet eller som gärna ser isolerad nedrustning och menar att småstater
kan börja; den som menar att krig är oförnuft och dårskap. Det beror inte
på att det skett så mycket på massförintelseområdet som på att
fredsrörelsen nu - till skillnad från 1952 - är marknadsmässig också i väst.
I förlagsvärlden är frågor om imperialism och Tredje världen inte längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>