Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å la mode som på sjuttiotalet. Nu skall där vara världsförintelse och
världsfred och människorna en god vilja. Stora och skönt luddiga tankar
säljer bra.
På allt detta funderar jag när jag läser Jonathan Schells: ”The fate of
thé earth”. Det är en bok som tillverkats för världsframgång. Jag känner
samma instinktiva motvilja mot den som jag kände inför Erica Jongs
”Fanny”. Också den var tillverkad. Cleland och Defoe skrev av drift men
Jong tillverkar något som skall vara otukt liksom Schell tillverkar
fredlighet. Jag tror alltså varken på den ena eller den andra.
Men bortsett från detta läsarobehag inför en text som verkar gjord bär
Schells bok tankar och åsikter som bör granskas. Han skriver om
mänsklighetens undergång i ett kärnvapenkrig. Först publicerade han texten som
artikelserie i ”The New Yorker” och sedan som bok på Knopf. Nu förs
den ut över världen. Vi kommer att finna den på diskarna i Hamburg som
Paris som Stockholm. Schell kommer att citeras. Och han är blott en bland
den mängd skribenter som sysslar med total undergång. Han har dock
försprång då hans text behandlats och spridits av en god
försäljningsorgansa-tion. Han slår igenom nu.
När det gäller världsundergångens möjlighet har han rätt på så sätt som
de 65 atomforskarna hade rätt den 16 juli 1945 då den första atombomben
provats i New Mexico och de skrev till Förenta Staternas president och
varnade för att om bomben fälldes mot en fiende skulle varje någorlunda
framskriden nation i världen sedan vara i stånd att framställa atombomber
och slutet kunde bli att allt liv på jordklotet utplånades. Den tekniska
möjligheten till världsförintelse genom atombombskrig har varit känd i
trettiosju år.
Möjligtvis populariserar Schell lite nyare information om detaljer i de
tekniskt möjliga katastroferna; ozonskiktets upplösning och en del annat. I
den delen av sin text sammanfattar Schell vad man vet och vad man kan
frukta.
En stor del av hans vidare textmängd är sedan motbjudande amerikansk
på ett sentimentalt New York-intellektuellt sätt. Schell skriver om Livet
och om Människan och Meningen och om Konsten och citerar Rilke och
om hur Vi ser på Vår Död. Svallköttsprosa! När jag var yngre trodde jag
att man skrev sådant i Förenta Staterna för att texter betalas per ord.
Senare har jag till min förbluffelse funnit att såväl presidenter och senatorer
som bibelbältsprofessorer och New York-intellektuella tänker som de
skriver. Versalt. Det blir lättare då. Men om man skalar bort allt detta och
rensar Schells text då återstår faktiskt en kort resttext som är väsentlig.
Pudelns kärna alltså.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
