Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man, besöka tolvhundratalets kyrkor med Gun Kessle, läsa tyska klassiker
och blott medarbeta från fjärran.
Ty vi som drog igång Folket i Bild kände till detta med strider på
tidningar. Vi hade deltagit i korridor kampen på Aftonbladet där det gällt att
avancera från dörr till dörr för att med ett sista gemensamt vrål kasta sig
över chefredaktör och redaktionsledning. Vi hade varit med om hur den
blide Vennberg med ett andligt karateslag sökte knäcka nacken på en
kulturmedarbetare och kalla på redaktionsledningen för att få honom
bortburen till allmänna redaktionen. Vi hade duckat i Expressens
korridorer när giftpilarna susade fram ur döda vinklar. Om parti är fria staters liv
så är intriger den fria pressens livsluft.
För oss gällde det att finna en formell demokratisk struktur i vilken
dessa oundvikliga strider och motsättningar skulle kunna göras tydliga och
föras fram till beslut.
Det var för att nå detta vi organiserade tidningen som föreningsorgan
och gav föreningen en representativ demokratisk form. Det gick inte utan
vidare. På det konstituerande mötet segrade den representativa demokratin
först i tredje rösträkningen efter den avgörande voteringen. Dagens
Nyheters kulturredaktion har inte förlåtit Folket i Bild detta svek mot flummet
än i denna dag.
Detta innebär inte att konflikterna är färre än på motsvarande tidningar.
Vår ekonomi har alltid varit ansträngd. De anställda och de
förtroendevalda har år efter år tvingats gräva dubbla djupa diken och slita dubbelt hårt
för att tidningen ska kunna fortsätta. En liten tidning med begränsade
resurser kan inte bli någon fridens oas. Åtminstone om den inte övergår till
att vegetera på statssubventioner i det kulturella hörnet.
Visst är tonen kärv ibland. När det t ex gällde knarkfrågan hade jag och
andra drivit en hård linje från första numret. Alla var inte alls överens. Det
small och knastrade om orden i de konversationerna.
Och jag minns när Lars Linder som varit så lovande på Folkets historia
satt på Folket i Bild och blev allt mer av redaktör, lite högdraget sa åt Gun
Kessle som kommit från Paris och var uppe på redaktionen för att säga vad
hon tyckte om tidningens utseende.
— Kritiserar du min professionella kapacitet!
— Javisst, sade Gun, vad annars?
Det har dock inte alltid varit lika hjärtligt och rått. För det mesta har
arbetet flutit vanligt, lugnt och överansträngande.
Men när konflikterna spetsat till sig och intrigerna bulnade, då har det
alltid varit någon som stuckit hål på eländet.
— Votering!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
