Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Votering är begärd och skall verkställas.
Det har inte varit ofta. I redaktionskommittén har det bara skett två eller
tre gånger det senaste året. Det behöver inte alltid vara något allvarligt och
fientligt. Sist rörde det en bedömning av ett material om prostitution. Det
fanns en principiell motsättning. Jag tillhörde den sida som förlorade i
voteringen. Men det finns bara ett enda annat sätt att lösa konflikter. Det är
att ha en ledare, en självhärskare med sista ordet. Och sådana tror vi inte
på.
Det sägs ibland att många lämnat Folket i Bild. Till och med Anders
Ehnmark undrade vart de tagit vägen. Men de flesta har inte försvunnit.
Några arbetar i andra organisationer inom samma breda kulturfront (som
inte styrs från Herkulesgatan och heller inte från något annat ställe). De
arbetar i Folkets historia eller Förr och Nu eller Riksförbundet narkotikafritt
samhälle eller Föreningen kunskap i skolan eller FiB-juristerna eller med
några andra frågor. Leif Zetterling som var med om att dra igång tidningen
och som gjorde vår logotype har funnits i närheten hela tiden och
återkommer nu i vårt nya format på vår baksida. Av det gäng som först möttes i
den källarlokal vid Kungsholmstorg som Carl Henrik Svenstedt ordnade
finns de flesta fortfarande kvar.
Egentligen är detta ovanligt. Olika vänsterorganisationer och tidningar
har varit som svängdörrar. De har snurrat och gnisslat under det en hel
folkvandring yngre akademiker i karriären passerat genom dem på väg upp
i departement och universitet under sin långa marsch in i institutionerna.
Vi har varit mer vanliga och vardagliga.
Några har naturligtvis verkligen lämnat oss under dessa elva år. Den
enda som tycks ha blivit riktigt ovän är Sture Källberg. Jag tror inte det beror
så mycket på den polemik i fredsfrågan han och jag hade i tidningen hösten
1975. Han fick nog andra intressen och andra vänner. År efter år försökte
sedan redaktionskommittéer att få honom att medverka. Vi har ju inga
svarta listor här på Folket i Bild/Kulturfront, som på Ivar Öhmans gamla
FiB. Men Källberg han tycks ta dessa olika förslag som förolämpningar.
Det kan inte hjälpas. Har man trugat i sex år kan det sedan få vara.
År 1979 bulnade det i Folket i Bild. Då växte motsättningarna till helt
obegripliga konflikter. Men där bakom låg dock naturligtvis olika
uppfattningar om tidningen. Då blev det Marie Louise Persson som stack hål på
bölden. Hon var fibbare i Uppsala och hade valts som suppleant i styrelsen
och satt i redaktionskommittén. När man bad henne fixa ihop ett beslut i
tysthet sade hon:
— Nej, jag följer stadgarna och går till styrelsen med frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
