Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för Idi Amin mot Sveriges gode vän Nyerere. Detta innebär ett försvar för
Baby Doc om Castro eller Reagan skulle besluta sig för att ”befria” Haiti.
Om den internationella rättsordningen fortsätter att raseras och om
också de kommande angreppen kommer att bemötas med samma
oförmåga till kollektiva säkerhetsåtgärder då bör Sverige naturligtvis dra slutsatser
och med iskall egoism försöka överleva de närmaste årtiondena. I en värld
där krig och otrygghet är och förblir regel kan man kanske då trösta sig
med Hiskias ord om att frid och trygghet i alla fall skall råda min tid ut.
Men att genomföra en sådan politik när den blir nödvändig kräver en helt
annan medvetenhet än den våra politiker visar när de talar om fredspolitik.
Det tycks inte ens gått upp för dem att just i den tyska fredsrörelsen döljs
också en nypreussisk bismarckianism som kan få otäcka följder för oss
som nation.
Inget av riksdagspartierna - och heller inte miljöparti och kds - har en
klar utrikespolitisk profil. Moderaterna är lite klarare när det gäller
Ryssland, socialdemokraterna lite klarare när det gäller den andra
supermakten. Men ännu har inget av partierna nått fram till den grad av
utrikespolitisk tydlighet som präglade svensk politik mot slutet av trettiotalet. Vi har
att hålla på principerna och visa solidaritet av omsorg om vår egen
existens; av egoism om man så vill. Vi har inga speciella band till någon stat
eller någon regim (varken Vietnam eller Israel eller för den skull Ryssland,
Amerika eller Kina alltså).
Ännu vid detta steg i resonemanget kan farfar och jag sitta kvar i bersån
på valdagen. Pessimistiska kanske. Framtiden är mörk och våra politiker
håller inte måttet och vad finns i detta stycke att välja på. . . Adelsohn?
Fälldin? Ullsten? Palme? Kanske likasågott att sitta kvar i fruktan för
framtiden vid sin grogg och hoppas på förbarmelse.
Men det finns dock en aktuell fråga där det tycks som om det skiljer
mellan partierna. Den frågan rör gränsdragningen i Östersjön mellan Sverige
och Ryssland.
Ryssland vill inte räkna Sverige från Gotland utan från fastlandet. Om
detta har vi förhandlat länge. I och för sig är det inget ont i att förhandla.
Vi skulle kunna fortsätta förhandlingarna i hundra år. Men vi kan inte ge
avkall på principen att Gotland är lika mycket Sverige som Södermanland.
Vi kan icke hacka flisor ur denna princip utan att för framtiden sätta
Gotlands existens som likvärdig provins i ett odelbart riksterritorium på spel.
Men Sverige har redan i förhandlingar med Ryssland visat sin villighet
att kompromissa. Denna kompromissvilja kan bli oss livsfarlig. Den bryter
också ytterligare den internationella solidariteten i folkrättsfrågor.
På Gotland har frågan blivit central i valrörelsen. Den har kluvit cen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
