Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356-X.) Det grundade sig på resan hösten 1974. I korthet gick det ut på att
Albanien var det enda socialistiska landet i Europa. Albanerna var inte
ensamma; de hade vänner världen runt just därför att de höll på sin rätt att
bestämma själva.
Sedan dess har Albanien och Kina brutit politiskt med varandra.
Albani-ens förhållande till Jugoslavien har blivit kyligare efter den serbiska
politiken gentemot albanerna i Kossova. Albaniens relationer med Vietnam är
mycket goda samtidigt som Vietnam invaderat och ockuperat Kampuchea
och gjort sig underdånig Moskva.
Att jag inte är överens med den albanska synen på Mao Zedong är
uppenbart. I de diskussioner jag hade med albanska vänner i Beijing
sommaren om 1976 och just Mao och hans politik var vi ganska överens. Men
också då fanns väsentliga åsiktsolikheter. Albanien var aldrig i någon
ordets mening ”maoistiskt”. Men om man nödvändigtvis vill sätta en
politisk etikett på mig så är jag ju maoist. (En term som dock Mao inte ville
kännas vid liksom Marx inte ville kännas vid marxist.)
Jag förstår inte det teologiska raseri i politiken som titt som oftast griper
den intellektuella vänstern i våra länder. Lika litet förstår jag denna
intellektuella vänsters regelbundet återkommande själsfina besvikelse. Eller
rättare sagt jag förstår blott alltför väl. Skalkeskjul under överkravlandet
till mer karriärbefrämjande uppenbara övertygelser.
Ju mer jag iakttar dem ju starkare blir mitt behov att påpeka att
Albanien faktiskt är det enda socialistiska landet i Europa. Det enda som inte
blivit en kapitalism av nytt slag; en nomenklaturans utsugarstat. Det kanske
blir. Men det är inte. Eller rättare sagt: det var det inte år 1974 när jag
senast besökte det.
De inre politiska förhållandena i Albanien - så allmänt fördömda -
betingas av Albaniens historiska och sociala tradition. Hittills har de tjänat
till att bevara albanernas nationella självständighet i vad som faktiskt är ett
hav av fiender.
Albanien har också hittills haft den kloka utrikespolitiska ståndpunkten
att Albanien tänker försvara sig. Mot vem det vara månde och oavsett
konsekvenserna. När ryssarna förstod att albanerna faktiskt tänkte torpedera
och sänka deras skepp trots att Sovjet var en supermakt fick de fly från
sina baser med svansarna släpande i marken. När det gällt att försvara sitt
oberoende har Albanien varit ett föredöme. Om Sverige hade samma
politik vore jag inte orolig för vårt folks framtida existens.
När det gäller Kossova har Albanien faktiskt inte krävt Kossova åter.
Trots att det är albanskt i ordets alla betydelser. Att serberna - som där har
sina heliga nationella och religiösa minnen - söker bevara sitt inflytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
