Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma situationen att den är organ för ett förbund som inte bara
organiserar lönearbetande i allmänhet utan organiserar många bland de grupper
som är krisens symptom. Att plädera för en Per Albins lösning (för att
undkomma en hitlersk) inför metallarbetare är inte särskilt svårt. De står i
produktionen. Deras direkta klassintressen förblir progressiva. Men vad
med kommunaltjänstemän?
Jag vet inte hur många läsare som läst den tyske författaren och
polemikern Kurt Tucholskys stycke ”Lykttändarna”. Han begick självmord i
emigrationen i december 1935 och ligger begravd här på kyrkogården i
Mariefred f ö. Stycket återfinns i volymen: ”Tyskland - vårt Tyskland”
som utgavs år 1977 och kanske ännu inte malts ner som makulatur.
Där beskriver han en yrkeskår och dess stolta organisationer och levande
traditioner. Han beskriver dess fortbildning och dess medvetna strävan till
utveckling. (Ömt hänvisar han till ”Tyska
Lykttändarfortbildningskole-facklärareförsäkringsbolagen” f ö). Stycket slutar med orden: ”Man kan
koppla på lyktor från elcentralen också.” Visst är det fiktion. Men det är
en fiktion som nu sextio år efter det att den skrevs säger mycket om det
Sverige där alltfler placeras i ”sysselsättningstillfällen” i stället för arbete.
Ett av skälen till att det kanske inte (nu skriver jag kanske trots att jag
fruktar att det inte längre är annat än taktiskt apspel att skriva ”kanske”)
är möjligt att under överskådlig tid bryta den ordna cirkeln av krig och kris
är att såpass stora delar av löntagarna icke längre är i produktion. De är
lö-nearbetare precis som betjänter och skoputsare var lönearbetare; de är ett
proletariat men ett proletariat av nygammalt slag. Om olikheten mellan det
romerska proletariatet och adertonhundratalets proletariat var att
samhället levde på adertonhundratalets proletariat under det att det antika Roms
proletariat levde på samhället så kan man säga att nu under
världsimperia-lismens upplösningstid har åter stora grupper inom proletariatet - kanske
så småningom en majoritet - övergått till att bli objektivt onödiga.
Lykt-tändare!
Om det funnes någon verkligt stark socialistisk arbetarrörelse med klar
insikt och målmedvetenhet skulle detta inte vara något problem. Det fanns
kämpande hembiträdesgrupper. De nådde sin medvetenhet genom den
politiska arbetarrörelsens skolning; inte genom att snyta herrskapets ungar.
Visst kunde en kommunaltjänsteman handla medvetet.
Men någon sådan rörelse finns inte.
Jag vet att socialdemokrater och vpk-medlemmar och andra kan
protestera och mena sig representera en sådan rörelse och dess medvetenhet. Jag
betvivlar inte deras goda vilja och ärliga uppsåt. Men de representerar i
bästa fall blott ett Per Albin-alternativ till en Hitlerutveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
