Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om de fria intellektuellas ofrihet
Om Sven-Eric Liedman förmått skriva den bok han sökte sätta titel på då
hade den kommit att betyda mycket för en europeisk - och inte bara
svenskintellektuell debatt. . .
Titeln öppnar nämligen en väg in mot centrala frågor om de
intellektuellas roll i den sena imperialismens metropoler från Ural till Atlanten - och
på andra sidan haven i Förenta Staterna och Japan. Den lyder: Frihetens
herrar. Frihetens knektar. Ideologier på 1980-talet.”
Den titeln hänvisar till ett centralt resonemang i den för Hegels
filosofiska tankebyggnad grundläggande ”Andens fenomenologi” från år 1807.
Ett resonemang som inte bara starkt påverkade den unge Marx utan som
också med decennierna blivit alltmer framträdande i debatten - och även på
ett anakroniskt sätt lästs om till den marxska klasskampen.
Om Sven-Eric Liedman försökt diskutera ideologier på 1980-talet från
denna hegelska utgångspunkt då hade det varit honom möjligt att dels se
hur filosofen Hegel själv förändrade sitt medvetande från tiden för slaget
vid Jena när ”Andens fenomenologi” formulerades - då
tredjeståndskejsa-ren Napoleon förkroppsligade världsanden - till den preussiske
statsfiloso-fens uppgivenhet inför Julirevolutionen 1830; dels hade han också kunnat
visa hur denna centrala hegelska tankegång om herre/tjänare förändrat
karaktär och innehåll i den offentlig debatten - visa och förtydliga; dels hade
han så kunnat nå fram till att formulera en relevant fråga om ideologiers
förändring i vår samtid.
Då hade han nämligen kunnat visa hur i den långa marsch genom
institutionerna vilken nu redan länge sedan passerat UD:s och den högre
förvaltningens korridorer tillsynes orubbliga vänsteruppfattningar haft ideologisk
funktion som brukbart falskt medvetande när gårdagens SECO-myglare
och studentrevoluzzer strävade att nå kontroll över det sig formerande
statsmonopolistiska byråkratkapitalet. Han skulle då också kunnat göra en
intressant jämförelse mellan denna process och den då 1830-talets
saint-simonister beredde sitt förverkligande i Napoleon III:s trasproletära
statsbildning. Hade han gjort detta då hade det också visat sig att det 1968 han
och andra i hans position gärna strider om är ett årtal utan verklig historisk
betydelse och utan innehåll. (Ett annat 1968, Bresjnev-dokrinens 1968, har
däremot verklig betydelse för den härskande klassens i Sovjetunionen
utveckling från fascism i sig till fascism för sig; då blev det den möjligt att för
första gången ge socialimperialismen en tydligt formulerad teori).
Men Sven-Eric Liedman har inte förmått. Och inte nog med att han inte
förmått se den vänster, de ideologier, han diskuterar som uttryck för verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
