Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga samhälleliga förändringar, hans ”vänsteruppfattning”, blir just den
slappa mellanskiktshönsters som befolkar vpk och miljörörelse och
fredsrörelse. En som tankemässigt befinner sig långt bakom Hegel. (För att inte
tala om Marx.)
Hans oförmåga beror - menar jag - på en social låsning i situationen som
professor i ett nordeuropeiskt utkantsuniversitet. Den som är stark som en
Kant kan utvecklas också i provinsen. Men sådan styrka är ovanlig.
Lied-man har den inte. Detta avslöjar sig redan i själva titeln. Ordet ”knekt” i
stället för ”tjänare” väljs på skämt, hävdar han. Han gör också lustiga
hänvisningar till den ”besynnerlige” store filosofen Hegels ”allra
besynnerligaste arbete” och framställer Hegel som ”den i Sverige alltid lika
obekante filosofen.” Men då profesor Liedman vet att alla dessa lustigheter är
falska skämt blir hans skämtande blott den akademiske medborgarens
drift med brackorna som inte vet vem Hegel var. En sådan skämtsamhet är
lika provinsiell som föraktfull mot läsarna. Detta är det grundfel som gjort
honom oförmögen att skriva den bok som bör skrivas.
Detta innebär att det som är bokens centrala avsnitt - försöket att ”mer
systematiskt undersöka varför idéer överhuvud förändras” - blir till ett
slappt vpk-kåseri om u-båtsaffären vilket övergår till en resumé utan djup
av gängse teorier om idéers föränderlighet. Detta avsnitt är skrivet på rutin
och saknar originalitet.
Men det inramas av två lidelsefullt skrivna avsnitt. Dessa tycks utgöra
bokens egentliga innehåll. I båda figurerar jag och i båda dessa avsnitt
visar det sig att Sven-Eric Liedman kan hysa starka känslor och även
uttrycka dem rätt väl. Det är också dessa avsnitt - och inte det centrala
resonemanget - som spelat och spelar en roll i debatten. Där bör hans argument
verkligen granskas.
Ty Sven-Eric Liedman skriver i dessa två inramade stycken mycket om
”påfågelsdebatten” och ”de fyra” på Svenska Dagbladets kultursida
sommaren 1980. Men hans sätt att hänvisa blir till konstiga cirkelbevis:
”Påfågelsdebatten sommaren 1980 torgförde bilden av den ensamme
intellektuelle, obunden av alla institutioner.” (s 67)
”Det är i denna pågående koncentrationsprocess som en företeelse som
påfågelsdebatten blir möjlig.” (s 105)
Men sommaren 1980 existerade ingen påfågelsdebatt. Den debatten
inleddes av Sven-Eric Liedman själv i tidskriften Zenits decembernummer
1980 och utanför Ny Dags vänkrets blev påfågelsliknelsen aldrig
accepterad. Den var dålig då den inte fungerade som bild. Den byggde på gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
