Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen egen styrka och ingen egen kraft. Vi bör hjälpa dem med detta. Det
behövs om landet inte skall hönstra bort i en ny fascism med mänskligt
ansikte (men blodiga klor). Och som Laurentius Petri sade om dem:
— ”När övermagar varda myndige förändra de sin ljusa röst och tala
grövre”.
FiB/K nr 15 27-8-82
Ett befriat område
För snart fyrtio år sedan när jag bestämde mig för att börja skriva då ansåg
jag att orden var meningsfulla och att orden var verktyg och jag menade
med Brändes att folk satt fast i nöd och elände och fördomar och att det
gällde att få dem loss. Orden skulle bända.
Detta är jag nog fortfarande överens om.
Men då på den tiden trodde jag att detta hörde just denna tid till. Och
jag läste Ola Hansson. Viskande reciterade jag hans ”Notturno” för den
flicka jag hade ihop det med. Viskande ty inackorderingstanten jag hyrde
av fick inte vakna och komma på mig att ha flickor på rummet. Jag var
sjutton och hade börjat som journalistvolontär i Karlstad. En natt i no-
vember när det blåste stod jag vid älven och ropade mot blåsten:
”Att veta så innerligt fast och visst
att lyckan slår ögonen upp till sist
att andra skörda där vi ha sått,
den livets lycka, som vi ej fått,
att inne i våndan slumrar ro,
-min enda, stora tro.”
Huj, vad det blåste om orden i natten!
Tidigare - i tolv, trettonårsåldern hade det varit Ekelöf (krossa
bostäv-larna mellan tänderna/den sista verksamma kraterns bubblande
ejakula-tioner i ett döende vulkaniskt landskap) och Artur Lundkvist (och
kulsprutan skrattar det nya asiatiska skrattet) och andra som funnits i barndomens
bokhyllor. Men med puberteten blev det åttiotalet ty jag läste David
Sprengel och Ola Hansson var modärnare än Artur Lundkvist som
smattrade för mycket. Tyckte jag då.
Nu, trettioåtta år senare, har jag hunnit övertygas om att Ola Hanssons
trosbekännelse är i grund fel. Inne i våndan slumrar ingen ro. Aldrig
någonsin kommer lyckan på det sättet att slå ögonen upp. Fast visst skördar
andra där vi har sått liksom vi skördar där andra sått. Nu skulle jag med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
