Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
socialt och politiskt reportage. En rapport, skulle man säga med
1960-talets språkbruk. Men man vill inte tänka sig att en högkulturell konstnär
som Strindberg solkat sig med att skriva om verkligheten. Inte heller läser
man Strindbergs politiska och sociala satir. En som i Sverige fortfarande
ligger en bra bit fram om vad de svenska genomsnittsförfattarna vågar
skriva. Sådant ger man inte ut i Frankrike. Man är bildad och försöker
göra Strindberg bildad (som när fru Hanska sökte lära Balzac äta med kniv
och gaffel på korrekt sätt och tala vårdat och föra sig så att hon inte
behövde skämmas för honom i aristokratiskt polskt sällskap).
Både som verklighetsskildrare och som social/politisk satiriker har
Strindberg fortfarande en stor insats att göra i Sverige.
Men det finns en tredje dimension som jag vet inte blir tydlig utanför
Sverige. Den dimension som ger hans verk djup. Han var inte bara radikal
bland de radikala på åttiotalet. Han förmådde gå vidare när radikalismen i
Sverige - som i hela Norden och för övrigt i Europa - välte över i nittiotal
och sekelskifte. Åttiotalsradikalismen i Sverige - liksom
vänsterrepublika-nismen i Frankrike - var halvgången. Den var falsk i sin radikala
utstrålning. Den litterära och politiska reaktionen blev stark just genom att den
kunde ta fasta på den vänsterborgerliga radikalismens tvetydighet och
vrida fram den till dess det fula innanmätet visades. Jämför återigen med
Frankrike!
Den radikalism som i Sverige företräddes av en Geijerstam var inte mer
inspirerande än den som företräddes av Tredje republikens pennskaft. Men
en Edouard Drumont kunde bara uttrycka en de dummas hatiskhet. (Han
säger det för övrigt själv i förordet till nyupplagan av ”La France Juive,”
då han menar att han talar för alla de små reaktionärer vilka svikits av sina
ledare efter 1877). På sikt var han ofarlig. Men Maurrass var inte
intellektuellt ofarlig. Från sekelslutet och några år framåt (sedan skar han snett
och fördömdes av både påve och pretendent och hamnade i
kollaboratio-nism) var Maurrass en intellektuellt lysande kritiker av Tredje republiken.
Till och med hans paradoxala försvar av Kyrkan mot Kristendomen och av
monarkin som enda garant för ordningen och staten upplevdes som
befriande av stora grupper intellektuella.
Strindberg gick en väg som inte var helt annorlunda . Det är viktigt att se
detta just för oss som är radikala och som tydligt ser den roll Maurrass
spelat för utvecklingen av de fascistiska ideologierna (direkt för den italienska
fascismen).Det fanns en- kalla den reaktionär - kritik mot den borgerligt
liberala Tredje republiken (och det svenska åttiotalet) som varken var dum
som de förstockade aristokratiska monarkisternas kritik eller
småborgar-förvriden som Drumonts. Man kan finna sammanfallande åsikter hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
