Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
greppet. Det var först 1951-1953 jag lyckades få språket under kontroll.
Till en stor del berodde det på att jag då tvangs arbeta på tyska och
franska; språk jag hade svårigheter med. (Man kan också säga att jag erövrade
svenska språket genom att läsa de grövre tyskspråkiga författarna från
femtonhundratal och sextonhundratal för övrigt.)
Min grundinställning har förblivit den jag utformade den våren i
Kaffa-torp. Kanske gör texterna det också lättare att förstå vad jag nu skriver om
akademier och universitet; skriftställares frihet och nödvändiga
självständighet.
Det litterära hantverkets metod
Konstteoretici har idogt och träget arbetat på att skapa differenser, skapa
grupper, familjer och underavdelningar inom litteraturen. System som
varit lika fascinerande, lika deduktiva, lika långt från den organiska
verkligheten, som Linnés sexualsystem.
I verkligheten gives det dock endast två slag av litteratur, ärlig och
oärlig, rättare, skicklig eller oskicklig. Oärlig litteratur, liksom falsk
världsuppfattning är nämligen enbart oskicklighet, okunnighet.
Författaren utgår från en verklighet som är, en verklighet som lever,
andas, föds och dör runt honom, författaren arbetar på en läsare via språket.
Det är läsaren som är huvudsaken inom litteraturen, att hålla honom
fången, att få honom att se det man själv sett. Läsaren måste intresseras,
måste på ett eller annat sätt njuta sig genom boken.
Tendensen, och de »allvarliga syftemålen» som orsakat att så strida
floder av tryckfärg flutit kan helt avföras från debatten i och med det att man
inser att förutsättningen för en skicklig bok är en helgjuten och vid
helhetssyn hos författaren. Är han själv ärlig, då tar tendensen hand om sig själv.
Endast för en författare som är osäker, okunnig eller falsk, blir frågan
om tendens av större vikt.
Men läsaren är alltid huvudpersonen, författaren skriver för läsaren,
författaren måste under arbetet vara så djupt gripen av det han skriver att
han kan fortsätta, och vara så kall att han kan hålla läsaren fången.
En författares psykologiska skicklighet avslöjas mindre genom de
personer han skildrar än genom det intresse med vilket man själv läser boken.
Sättet att hålla läsaren fången kan variera: Balzac kan låta de många
detaljerna, det stora handlandet, de väldiga linjerna, gripa tag i läsaren, ge
honom känslan av något oemotståndligt framvältrande; Stendahl kan låta
en hård absolut prosa, en i detalj genomförd vivisektion, dra in läsaren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
