Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få honom vidare; men medvetenhet fordras, en stark medvetenhet, som
aldrig låter skapandet överflygla tanken på läsaren.
Om man som Joyce låter den tekniska apparaten ta överhand, försvinner
läsarens njutning, det som skulle ha varit inlevelse blir till rebuslösande,
blir till ett gigantiskt språkhistoriskt korsord med symboltydningar.
Joyce och de som följt honom är exempel på en teknik som blivit
självändamål, blivit steril, blivit oläst.
Den viktigaste orsaken till vår »unga litteraturs» misslyckande är just
denna idealisering av apparaten, denna tro på att någon intresserar sig för
en individ X:s psykiska konflikter om studerandet av dessa konflikter
fordrar mer energi än vad vanlig koncentration kräver. En bok som efter ett
arbetsamt läsande endast ger en beskrivning över ganska likgiltiga själsliga
konflikter, en sådan bok är en förolämpning mot läsaren, köpes icke, läses
icke, och författaren får sota för sin bristande teknik.
En författare som predikar, han glömmer skönlitteraturens uppgift
gentemot läsaren, den att styra honom, hålla honom inom ramen för det som
läses.
Kommer tendensen för snabbt blir det ett bakslag, läsaren har fått ett
andligt vaccin mot bokens tankar.
Kommer den för sent blir den till en tröttande sens moral som inte läses
och aldrig uppskattas.
Kommer den i »rättan tid» blir den i bästa fall bara till en likgiltig paus.
Vår nuvarande »unga litteratur» har så gripits av sin mission att bättra
på livet att den helt gått på sidan om litteratur. Den har blivit till essayer
om oviktiga händelser på tungrott språk med onödiga utvikningar och
oförmåga att påverka.
Den tes som drivits av sekelskiftets studieprofeter, läsande till nytta, till
själslig skönhet till inseende av de stora sanningarna, är en nog så välment
och snäll tanke. Faran ligger bara i att de unga författarna gripits av denna
stora tanke, att de på rena rama allvaret tror att någon är tacksam för att
få själslig handledning från deras sida.
Den viktigaste bristen, orsaken till dessa missgrepp, är en
hantverksmässig nonchalans, en teknisk ofullgångenhet.
En generation litteratörer som tror att tekniken ligger i det enstaka
ordet, den lösrivna frasens associativa betydelse, tankarnas skönhet, en
sådan generation kommer snabbt att finna sig få samma djupgående
betydelse som Signaturerna fick.
Det är rent överraskande hur nära dessa två poetgrupper kommer
varandra. Dessa metaforer som nötts blanka och blivit banala, dessa i grund
försynta och snälla tankar, denna oförmåga att behandla sitt material,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
