Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rousseau läses för att han står i psykopatografier och litteraturhistorier.
Diderot läses för att han är författare.
Med Rousseau börjar den verkligt stora flykt från ärlighet som varit
kännetecknande för de nittonde och tjugonde seklens litteratur. Många har
vägrat fly, Stendahl, Goncourterna, Dreiser och några till har stått fast vid
hantverket: har gått emot det lilla känsloskrivandet, gått emot det
dagsaktuella känslostormandet.
Rädslan för det okomplicerat ärliga, det roande obscena och
färgsprakande, har så gripit kring sig, att när en författare kommer med ett verk
som inte syftar till att hålla en själens domedag, att hålla en konfessionslös
förövning till yttersta domen över sina läsare, beskylls han gärna för Sigge
Starkism.
Den ärliga litteraturen fordrar så mycket mer, den fordrar tekniskt
kunnande, den fordrar förmågan att hålla även antipatiska läsare fångna i
boken, den fordrar en väl genomarbetad helhetssyn, den fordrar en
encyko-pedisternas vidsyn.
Lättheten att sätta ihop ord, lättheten att få människor duperade för
stunden, kom det förra århundradets romantiker att avlägsna sig från
konstens ärlighetskrav, de föll - glömdes. Vår tids unga romantiker borde
ta lärdom av detta.
Det fordras tyngd för att en författare inte ska sopas bort av tidens
virvlande strömmar. Det fordras klarsyn för att han ska välja de stora
framåt-syftande linjerna och förkasta dagens intetsägande bakåtflöden. Det
fordras förmågan att leva sinnligt, leva i sina muskler, leva i sin kärlek, leva i
sitt arbete, för att författaren inte ska bli steril, vissna, dö.
Det fordras hårdhet, hårdhet nog att gå emot det tongivande, hårdhet
nog att sätta sig över samtidens domar, hårdhet nog att oreserverat tro på
sig själv.
Men den oärliga, den känsloskrivna litteraturen är lättare, den ger för
ögonblicket mer i utbyte - och författarna skyggar för ärligheten.
En författare vill nog i de flesta fall vara ärlig, men under de första
böckerna är han för inkompetent, under de senare för feg. Men har man valt
ett yrke som så absolut ställer sina krav, då bör man ta konsekvenserna -
eller byta yrke.
Halvheter och hednamissionärer i litterär maskering är en styggelse.
Ny Tid 11-8-1949.
Ärans eftermäle.
(Skrevs till Perspektivs julnummer 1955 men kom att stå över och när Rag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
