Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
domsfrihet och ärlighet av sina utövare, en lidelsefull vilja att gå vidare.
Den radikala konsten är alltid hänsynslös mot konstnären, hänsynslös
mot hans omgivning och hänsynslös mot samhällets vedertagna former och
bruk, men den blir alltid till ett hjälpmedel för människorna att se och
känna mer, att nå längre och uppfatta intensivare.
Endast den radikala konsten kan överleva, kan ge även kommande
generationer impulser och drömmar.
Arbetet 5-7-1949
Litterär oärlighet
När författandet blev till mission och författaren till en själens
skurgumma, då övergavs den självklara ärligheten och verkligheten blev beljugen.
När Jean Jacques, för övrigt i all ära, började ta sig själv på allvar och
övergick från att vara en språkets hantverkare till en framtidens
samvets-predikant; när han satte spår i litteraturhistorikerna och hjälpte
romantiken till världen, då trängde han också litteraturen tillbaka och nivellerade
skiljelinjerna mellan litteratur och predikan.
Den ärlighet, det patos, den inverkan, som en personligt vittfamnande
varmhjärtad, en litterärt kallhamrad och beräknande skribent som Diderot
har; den ärligheten, den förmågan att påverka kan aldrig en Rousseau få.
Rousseau var alls icke den förste av dessa känslornas oärliga, dessa
övertonernas dyrkare, men han var den förste moderna, den förste oss angående.
Detta litteraturens förfuskande, denna förmåga att skriva för
förläggare, litteraturhistoriker, kritiker och varandra blott icke för läsaren, denna
oförmåga att skilja mellan avsikt och inverkan vi ständigt möter i den
moderna litteraturen, den har vi till en stor del Rousseau (och med honom en
nymornad borgarklass på jakt efter hjärtnypande ideal) att tacka för.
Naturligtvis kan denna konflikt mellan ärlighet och övertoner spåras på
närmare håll, Dreisers hårdhet mot Upton Sinclairs pratsjuka till exempel;
men i sin fullödigaste utformning möter den oss hos Diderot-Rousseau,
den möderne författaren gentemot den moderna förfalskaren i litterär
förklädnad.
Det är för en ärlig, Diderotsk litteratur vi måste arbeta. Det är för en
teknisk kunnig, patosfylld men beräknande och vägd litteratur vi måste
arbeta.
Rousseau och hans mer eller mindre omedvetna epigoner i modern tid,
kan kanske ge oss en liten känslomässig gungning. Diderot kan ge oss en
värld, en värld av tankar, av människor, känslor, liv, en värld av
vidare-rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
