Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vackra orden från Europa, inte visste jag att kampen skulle bli så hård och
att vägen skulle bli så lång.
Arbetarbladet 8-3-63 (Dagboksanteckningar i Asien)
Den blodiga vägen
Skrivare som författar hjälteberättelser om tappra förfäder, målare som
letar pittoreska motiv, djuplodande kulturknuttar som finner själ i den
lus-igaste nöd - på sätt och vis kan man förstå dem. Det är en möjlighet att
slippa reagera på vad som sker. En annan möjlighet är att muttra dunkelt
om mänsklighetens lott - den eviga - att slakta och slaktas, svälta och
svältas. Den muttrande själv undantagen ty han vilar trygg i sin kultur. Visst
förstår man dem. På samma sätt man förstår de varandra slaktande, de
varandra svältande, de varandra pinande och nedlusande.
Den mest ordinära lilla biltur ner genom Europa. Den tur som i
turistbroschyrer och reseberättelser är så bergscharmerande, människointressant
och havsblå. Den är en resa genom helvetet. Det danteska. Eller våra
farföräldrars. Ty även om man kan diskutera huruvida och när och under
vilka omständigheter det vore möjligt att bygga det jordiska paradiset kan
ingen förneka att vi lyckats utmärkt att flytta helvetet till jorden.
Historiskt blod blir äventyrsberättelser och skimmer i tonårsögon. Men
judeslakten kan väl i alla fall inte skimra i någons ögon. Än. Kanske dock
KZ får sin Sven Duva tillslut. Den ståndaktige likugnsinmataren.
Men man orkar inte leka med våldet än. Och vi vet att det är ganska så få
år sen helt vanliga människor, såna som du eller jag, alls inga ”födda
förbrytare”, lugnt och metodiskt avlivade andra snälla och hyggliga
människor.
Men varför bara tala om judarna? Ännu när mina föräldrar föddes
existerade i Turkiet ett folk som hette armenier. När såg någon det folket sist?
Och några tiotal miljoner på gränsen mellan Pakistan och Indien 1947?
Det är en blodig väg. Blunda och peka på världskartan. Tio mot ett att
var du än pekar har man under den senaste generationen slaktat varandra.
Inte i krig och över gränser, inte i revolution och uppror utan bara helt
lugnt granne mot granne. Katolik mot ortodox. Sikh mot museiman.
Eller kulturfransman svedande okultiverad nordafrikan. Och var du än
pekat har folk svultit ihjäl. Först slagits, sedan svultits, sedan visat rörande
tacksamhet. För en spannmålslast avsedd hjälpa överproduktionsdrabbade
områden.
Och detta är helvetet. Det verkliga och enda. Dock ej nytt eller dags-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
