Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller i Sverige, i Kalkutta eller Malmö. Vi vet också varför detta inte
kommer att ske. I århundrade efter århundrade var kristendomen påbjuden
religion i Europa. Den som tvivlade slogs ihjäl. Dess kyrkor var praktfulla,
dess rikedomar omätliga och en gång i veckan föll de rika och mäktiga på
knä och menade att de rika och mäktiga skulle dela sitt välstånd med de
fattiga. Men aldrig delade någon inte. Först när de fattiga själva tog hand
om delningen blev det något av.
Vackra ord mättar inte.
Jag tror inte det bli några glädjetjut i de rika länderna när fattigasien nu
frälser sig själv.
Det har förundrats på sina håll att jag har en så ”gammalmodig”
inställning till kolonialismen. Den är ju död. Den var ju heller inte så farlig. Men
den var farlig. Hitler införde kolonialismens metoder i Europa. I de
undertryckta länderna förekom våld, utsugning och brutalitet av en omfattning
som det är svårt att föreställa sig. Hela den europeiska liberala kulturen
vilade på det grymmaste barbari. Pengar luktar inte. Men det vi skapade i
Europa, det skapade vi på andras nöd. Det häftar blod vid våra
framgångar. Lätt att säga att detta skall glömmas. Lätt att säga för européer.
Än i dag brutaliteten. Grymheten mot de undertryckta så grym att den
knappast kan uttryckas i ord. Och uttrycks den läses det ej.
Guds vredes dag låter tydligen vänta på sig. Men de fattiga och
undertryckta folken har rest sig och det som sjungs i vackra vårdagar i
Folk-hemssverige är här en realitet: ”Slav stig upp för att slå dig fri/det dånar
uti rättens krater/störtas skall det gamla i gruset. . .”
Revolutionerna och befrielserna är det ena. Då trumpetstötar och fanor
smattrande i vinden. Bondehärar, djungelhärar; i tunnslitna uniformer
med erövrade vapen och ansikten präglade av de långa årens svält. De
marscherar in i städerna och bankpalatsen gapar med tomma rutor mot dem.
Det mjuka sugande trampet av miljoner fötter mot stenläggningen. Inte det
hårda stövelklackstrampet, utan bondehärarnas tygskoljud. Detta kan
nästan skildras romantiskt. Men det andra är inte romantik. Det andra är
uppbygge. Ackumulation ur nöden. Då i bästa fall dåligt ris och långa
arbetsdagar. Framgångar som äts upp av usla skördar, förhoppningar som slår
fel - dock ständigt genom hårt arbete strävan framåt. Och ingen hjälp att
vänta.
Efter dessa år i Asien är det inte längre fråga om dubbla lojaliteter. Det
finns blott en lojalitet - lojalitet mot människan. För fem år sedan var jag
dum och oerfaren. Inte hade jag sett våldet, nog trodde jag en del av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
