Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finns det verkligen - då skulle Sastamoinen få rätt fast han tänkte fel - i vår
infama värld en möjlighet för fascism och herrefolksvithet.
Om däremot den generation som trädde till för trettio år sedan och nu
kan se tillbaka på ett verksamt liv ( och finner det gott) kan inse att just
deras verksamhet upphävt de former de varit vana vid; då kan de acceptera
att det bildas hundra ny grupper som både diskuterar och gör praktisk
politik i socialistisk riktning utan att därför bilda partier eller spränga
organisationer. (Det som för femtio år sedan sågs som naturlig följd av
diskussion.) Att det blir strid om vilka personer som skall placeras på valbar plats
borde inte skrämma - striden kan ju inte bli hårdare än vad den redan ofta
är. Så fungerar folkvälde.
Detta jag säger innebär också att SKP bör upphöra som valorganisation.
Vilket är en svår tugga att svälja för både den stora och den lilla apparatens
män.
Naturligtvis tvivlar jag på att den apparatbesittande generationen är
förnuftig. Den är praktisk. Därför kommer det också att gå rätt illa. Själv
tänker jag i varje fall inte gå med i något av de fyra partier som kommer att
bjudas vänstern.
AB 26-6-1966
Det vulgära seendet
Jag är glad över att inte vara överens med mina kritiker i BLM:s
oktobernummer. Ty detta ger mig möjlighet att reagera, därmed ta avstånd, påvisa
motsättningar, skapa konflikt. Med oro har jag under senare år kunnat
märka en välvilja hos kritiken. Men välviljan fängslar och konflikten
befriar. Ty som grupp - icke därmed alltid individuellt - utgör kritiken det
bestå-endes röst.
Att svenska författare så sällan kritiserar sina kritiker tyder på att de ser
sina verk alltför personligt. (I många fall också att de rätt bedömt kritiken;
det gode selskab har inget emot att man hotar lägga en torped under Noaks
ark så länge man låter bli att flytta brickor.) Men som skapandet är
personligt så är publicerandet publikt och det publicerade verket fungerar oavsett
upphovsmannens person. Att skildra en verklighet förändrar skildraren
och därmed hans sätt att skildra men när skildringen blir verklighet och når
publik fungerar den som förändring i den verklighet skildraren skildrar.
Medvetenheten om detta gör skildraren till människa; därmed blir honom
diskussion om ”det estetiska” eller om ”engagemang” meningsfull endast
i den meningen att den diskussionen fungerar som mystifikation.
(Torpeden blir det beståendes ankare.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
