Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var teorin; nu till exemplen. Jonas Cornell skriver om ”Myglaren”
bl.a.’;
”Stora bitar kunde saklöst ha klippts bort. Klippningen är under all kritik.
Hassners foto är utomordentligt fult... De här invändningarna är inte
”bara estetiska”. Svagheterna tunnar ut filmens verkan och visar att
varken Myrdal eller Hassner har gjort klart för sig vad mediet fordrar. En halv
dokumentär ambition innebär inget frikort till estetisk hållningslöshet.”
Jag finner kritiken intressant; den upprepar också nästan ord för ord
vad kritikerna tidigare (innan jag drabbades av välvilja) hade att säga om
mitt språk i böcker. Men alla värdeomdömen i kritiken leder tillbaka till
”vad mediet fordrar”. Men detta ”medium” är en omänsklig abstraktion,
dess ”fordran” blir metafysik.
Ty nu var det så - vilket jag tidigare sagt - att ”Myrdal-Hassner” innan
filmen fått ämne, namn och synopsis tillbringade halvåret maj-november
1964 med att diskutera hur man skulle klippa och fotografera för att kunna
drabba den stora publiken med en film där till slut de ”riktiga”
verklig-hetsinslagen avslöjade sin absurditet. Formen var en fråga om medvetet val
och det tog sedan månaders arbete att slipa fram denna ”fulhet”, denna
”slapphet”. Praktiken bevisade att våra estetiska resonemang hade varit
riktiga, filmen nådde den stora publiken och mediet bar fram budskapet.
Filmen kom att fungera som socialt konstverk. Den förändrade också
många människors medvetande; fick dem att se det till synes normala
svenska samhället på ett klarare sätt. Vi nådde vårt mål; nu fungerar filmen
utanför oss och dess budskap, dess bilder, ord och associationer får sociala
konsekvenser. Detta trots att vi hindrades av brist på resurser. Med dessa
resurser hade filmen varit bättre - verkningsfullare, men lika ”ful”.
Det finns alltså en principiell olikhet i Cornells och min konstsyn. Hans
estetik kan hålla blott sålänge den utesluter funktionen och publiken.
Därmed fungerar denna konstsyn som mystifikation.
Om jag kritiserade Cornell teoretiskt - då han tillsynes rörde sig inom
praktiken (klippning, foto) - måste jag kritisera Liedman mer personligt
praktiskt - eftersom han skriver teoretiskt-ideologiskt. Jag börjar med
slutet, moralismen.
Så länge jag kan minnas har jag varit medvetet oestetisk; ja vulgär. Det
kan uttryckas med ordet ”moralism”. Låt mig beskriva situationen. Min
barndomsmiljö var trettiotalsradikalismens; jag lekte i landets första
allrum, döpte klätterdjungeln, förstod tidigt att höga lönegrader är en ärftlig
egenskap i såväl Sverige som Förenta Staterna och Sovjetunionen. Jag lär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
