Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligare än att det upplevs av de flesta skrivare jag känner. Rättare; jag
respekterar.
Då jag skrivit en bok kan jag inte skriva den på nytt. Varje min bok har
varit ett brott med den tidigare. Mot ”Hemkomst” står ”Jubelvår”, mot
”Jubelvår” står” Att bli och vara”, mot ”Att bli och vara” står
”Badrumskranen”, mot ”Badrumskranen” står ”Kulturers korsväg”, mot
”Kulturers korsväg” står ”Rescontra”, mot ”Rescontra” står ”Rapport
från kinesisk by”. Mot ”Rapport från kinesisk by” står ”Samtida
bekännelser” och så vidare och så vidare. Jag säger inte att detta är nödvändigt
för alla. (Jag beundrar Olle Hedberg för hans förmåga att skriva samma
bok årtionde efter årtionde.) Jag vill inte ens kalla det ”förnyelse”. Men
för mig är det nödvändigt.
Under tre år har jag nu ganska ihållande arbetat med feuilletonistisk
kortprosa. Därför att den formen ger mig ett maximum av formell frihet.
Så länge antalet nedslag håller sig inom en given ram kan jag utnyttja varje
tänkbar form. Samtidigt med denna formella frihet ger mig mediet också
läsare; publik.
Så långt är allt gott och väl. Dessa personliga behov stämmer med min
allmänna syn på konst, publik, medvetenhet. Svårigheterna uppstår i ett
annat led. Inte ens hälften av de arbeten jag påbörjar blir slutförda. Ty om
varje bok skall bli ny (också en ny form som kan uttrycka den nya
medvetenhet som skapats i konflikt med materialet) så innebär det först att jag
tvingas säga nej till förläggarnas envetna strävan att få mig till
självplagia-tör. (Inte Norstedts, de är förnuftigt tysta.) Efter Rapport från kinesisk by
kunde jag skrivit om byar till döddagar. Kunde om jag varit en annan. Nu
fick jag säga förläggarna att andra fick göra åt dem vad de behövde. Har
nu läst några av dessa böcker som gjorts i ”JM:s stil” som det så vackert
heter i baksidestexten. Upplever vid läsningen att de är tillverkade i en stil.
Stilen var icke nödvändig; formen var en kruka kring ett innehåll och inte
innehållet. Lika illa hade det gått mig om jag fortsatt skriva ”i min stil”.
Det problemet fattar kritiker sällan. Har den uppskattat bok A kan de
inte förstå att jag skrev bok B. Och den som uppskattat B kan inte smälta
C. Detta gör att ytterligt få av mina kritiker kan säga mig något förnuftigt.
De talar alla om den snö som föll i fjol.
De aborterade böckerna blir fler än de publicerade. Ibland därför att
tiden inte är mogen. I Paris 1955 skrev jag en bok som aldrig kommer ut:
”Tänkt och talat”. Det var en samling fiktiva ledarartiklar av en
medelålders liberal tidningsman i Norrland. De skulle ligga tätt intill det som
verkligen skrevs men dock gå ett logiskt steg längre och så avslöja det falska
tänkandet. Men stilen var då obegriplig. Förläggarna varnade mig: ”Ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
