Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommer bli klar över vad du verkligen menar. . . några tar dig på allvar.”
Jag läser detta manuskript. Nu är tiden mogen för denna stil. Men själv har
jag gått vidare. Jag kan inte ge ut ett tio år gammalt manus; kan heller inte
skriva om det.
Andra böcker sprängs inifrån. De blir till sadelkurvor. Formen håller
inte. I Teheran 1958 skrev jag en roman som till slut gick helt överstyr. Jag
förmådde inte hålla greppet om materialet. Det gled mig ur händerna och
boken havererade. Men detta misslyckande ledde till möjligheten att skriva
”Kulturers korsväg”. Två stora böcker om Indien sprängde sig, den ena
1960 och den andra 1962. Tre års arbete fick till publikt resultat endast
några artiklar och ett par sidor i ”Samtida bekännelser”. Men just därför
att jag misslyckades så grundligt i Indien förmådde jag finna en form för
Kina; ”Rapport från kinesisk by”.
Ju fler böcker jag publicerar, ju hårdare blir kraven och ju fler
manuskript havererar. Den senaste av mina böcker som har något liknande en
romanform: ”Samtida bekännelser”, slutar på ett sätt som kräver en
vidareutveckling. Ett avståndstagande. Inte en ”fortsättningsvolym” utan ett
nyformulerande. Två ”romaner” har varit under arbete sedan 1964. Båda
hade engelska arbetsnamn: ”Gates to Asia” och ”Point of no return”.
Båda havererade. Underligt nog på ett sätt som inte förläggaren märkte. Han
ville ge ut. Men jag kunde inte. De ljög i form.
KOMMA ställde en personlig fråga och jag gav ett personligt svar. Ty
det kan vara viktigt att få sagt att den medvetenhet jag kräver alls inte gör
det litterära hantverket lättare. Och det att jag anser diskussionen om
”genrer” missvisande och att ”estetik” är överklasslögn innebär inte att
formproblemen upphör. Men formproblemen kan inte ställas formellt.
Och det att jag upplever det nödvändigt att varje bok jag publicerar tar
avstånd från den förra innebär inte att jag tar avstånd från vad jag skrivit. Ty
just det att jag helt står för vad jag publicerat gör det möjligt att ta
avstånd.
Jag läser igenom vad jag nu skrivit. Det låter mycket personligt och
mycket seriöst. Men så är det också mitt enda liv och mitt enda arbete.
Komma, mars 1967
Ett första utkast till denna artikel skickade
jag inte till tidskriften. Men jag publicerade
det i samband med en diskussion kring
romanen ”Karriär” i Skriftställning 10 s 20-21
under titeln ”Kommentar till en fråga”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
