Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de. Från 1945 och ända fram till början av femtiotalet valde jag också
mellan att bli författare eller bli vegatoterapeut. (Jag skulle till Reich i Förenta
Staterna för att fortsätta där men jag fick inte visum... och därtill insåg
jag att Reich passerat gränsen. Orgonlådorna var - som motståndarna
tyvärr med rätta påpekade - ovetenskap och humbug). Men Nic Waal fick ett
bestämmande inflytande på mig. Också intellektuellt.
När jag träffade henne var jag sjutton år gammal. Hon var då
flyktingläkare i Göteborg. Kriget skulle snart ta slut och jag var volontär på
Arbetar-Tidningen. Det hade varit svårt att spela efter egna regler. Jag skrev. Jag
läste. Man hade skällt på mig. Man hade talat med mig. Man hade vrålat;
»hebefren» Och man hade förklarat för mig att om jag inte var tokig så var
jag i alla fall näst intill tokig. (»Psykopat» och »moralinsanity» var nog det
vänligaste.) Jag trodde dem inte. Jag ville skriva. Och Nic Waal sade att
jag hade helt rätt. Det var den första människa ur den äldre generationen
jag kunnat tala med om det här med att se och om hur det var att spela
efter de förnuftiga egna reglerna i stället för deras oförnuftiga. Hon sade mig
att det var helt självklart att jag skulle komma att skriva och skriva bra och
att jag inte skulle bry mig om deras råd och deras åsikter och att om de så
refuserade mig i tio år eller tjugo år eller trettio år så borde jag bara
fortsätta att skriva så som jag fann riktigt ty jag hade rätt. Hon menade att det
verkligen fanns något viktigt i mina texter. Jag skulle inte låta mig
påverkas. Jag skulle inte ta deras råd. Mina ord hade en uppgift. Bara detta
skulle ha räckt för att jag älskat henne. Men hon betydde mycket mer än så.
Hon gjorde mig medveten om kroppen och om spelet av spänning och
avspänning. Hon visade mig att en hel del av de försvarsmekanismer jag
lagt mig till med som barn för att klara det inre livet hade blivit
muskelpansar som störde skrivarbete, störde arbete och kärlek. Jag kan säga att hon
släppte mig loss.
Slapphet och stelhet var två yttringar av samma eländiga förkrympthet;
avspänning/spänning däremot den levande organismens dialektiska enhet.
Det skulle vara tonus i musklerna! Det skulle vara tonus i musklerna! Just
för att sexualiteten var så väsentlig tillhörde de allmänna knullerierna
samma förkrympthet som slapphet och stelhet...
Jag följde efter henne till Oslo så fort det blev fred. Erik Blomberg och
jag gick i analys samtidigt för henne. Också han var en vidunderligt rik och
öppen människa mot mig då, och äventyret i Oslo var för mig
intellektuellt. Nic Waal läste och diskuterade. Hon gav mig texter och satte mig att
läsa såväl Freud och Reich och alla analytikerna som Lenin. Hon gav mig
protokollen till Moskvaprocesserna:
— Läs Radeks tal!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
