Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I princip tror jag att jag lyckats. Såväl de många breven som de mesta av
kritiken visar det. Men många kritiker har svårt för detta med det medvetet
programmerade skrivandet. Andra har svårt att se mig annat än i min text.
Därför behövs vissa kommentarer.
Nordal Åkerman skriver att barn som psykiskt misshandlats senare
framstår som tungsinta, klämda, oförmögna att ge eller ta emot kärlek.
Och det är naturligtvis riktigt. Men sedan menar han att jag närmare skulle
redogjort för det ramponerade barnets utveckling och undersökt varför
berättelsens föräldrar blev som de blev eller hur huvudpersonen sedan själv
styrs av att tryggheten förmenats honom. Där anser jag att Åkerman
skriver om en annan bok med en annan huvudperson.
Ty när denna volym slutar är huvudpersonen alls inte ramponerad, han
hade lyckan att få både biologiskt och socialt nödvändig självklarhet och
trygghet från den äldre generationen (som ju inte behöver vara föräldrar).
Han är heller inte särskilt olycklig. Han har lärt sig fantisera och lärt sig att
befria sig från sådant han anser onödigt, han kan ta avstånd. Han kan till
och med helt medvetet ta avstånd från de andras spelregler och själv välja
att följa dem eller inte följa dem. Det är ett barn som i stället för att
anpassas har börjat lära sig anpassa.
Det är så jag menar barnet vara ett ganska lyckligt barn som kan bli en
fri vuxen. Att det får ta sina törnar och att det får uppleva olyckor och
smärtor skadar inte. Sådant är nyttigt - sålänge det inte knäcks. Här skiljer
jag mig helt från terapisvängen. De anpassar. De förstår. De frigör inte och
de medvetandegör inte. De lär kycklingarna respektera kritstrecken.
Men att jag föraktar terapivänstern och att jag finner DN:s och SvD:s
terapisidor skadliga (då de håller läsarna nere i det lilla livet) är ju inte
detsamma som att jag inte skulle erkänna driftsliv eller känslor eller inte ta
hänsyn till psykoanlytisk erfarenhet.
När Thomas Bredsdorf i Politiken hävdar att jag anser att sanningen inte
återfinns i impulserna utan i handlingarna har han rätt i den meningen att
jag anser det mesta av vad som skrivs om hur man gräver och tolkar vara
en teknik att förtränga sanningen. Men om han tror som Sven-Eric
Liedman i Sydsvenska Dagbladet att jag skulle ha ett hat till djuppsykologin i
allmänhet, har han fel.
Jag har upprepade gånger skrivit om djuppsykologin och Nic Waals
betydelse för mig. Det framgår också såväl av denna prosaberättelse
»Barndom» som av andra texter att jag använt djuppsykologiska tekniker för att
kunna genomföra ett totalt återkallande. Det är därför ytans sanning blivit
så effektiv.
Nic Waals betydelse i mitt liv har varit mycket stor. Kanske helt avgöran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
