Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sad av eldgaffeln. Vad ni glömmer när ni skriver det är att ni vet allt om
Travert och tycker det är spännande att just han fått skallen krossad men
att publiken inte alls känner honom och är helt likgiltig inför detta okända
lik. Ni måste lära er tänka på publiken och skriva för den och finna ett sätt
att ta den med er in i berättelsen.
”Barndom” är en text vars uppgift är att göra barndomen lättare
tillgänglig för läsaren. Med uppgift menar jag uppgift just på det direkta sätt
som Brändes och det moderna genombrottets författare avsåg. Folk sitter
fast i fördom och okunnighet. De skall befrias. (Nu talar jag med
Brändes!) Barndomen är dold bakom slöjor. Den är disig. Dess fantasier
kommer man inte ihåg. Den som utan vidare är beredd att (i teorin) hävda
att han som barn ville slå ihjäl sin far och gifta sig med sin mor
(Freudläs-ning) kan knappast komma ihåg sin medvetna fundering om hur man kan
avgöra om man lever eller redan är död; kan inte riktigt minnas exakt vad
han fantiserade när han låg på soffan och lekte med en dank som han
kastade mot taket och sedan fångade. Många tror till och med att de inte var
vidare fantasibegåvade. De tror att de var vad de nu är. Folk som drömmer
bara om nätterna och i fyllan.
Uppgiften var alltså att skriva så deras barndom skulle återuppstå för
dem. Åtminstone glimtvis. Den uppgiften gick inte att lösa utan att jag
själv tvangs återkalla femåringen. Varje löv skulle ju synas. Varje känsla.
Och det skulle på en gång vara ett påtagligt återkallande (en existerande
femtiofemåring som återkallade) och en lika påtaglig närvaro. Jag skulle
skriva med hallucinatiorisk realism. Ge läsaren en stark upplevelse av déja
vu. Nå, det var programmet.
I det ingick att det också skulle gå att genomföra en skildring av barnets
barnsliga våldsamhet (slipa bort hjärnan/lägga slöjdlärarens öron i en låda
etc) utan att detta upplevdes annat än som en känsla att känna igen. Likaså
skulle den barnsliga sexualiteten inte bli ful gubbe (det fick ju inte vara
femtiofemåringen som kröp omkring på golvet och tittade småflickor
under kjolarna - mycket skrivande om barns sexualitet verkar gubbsjukt).
Texten skulle också röra sig fram mot en ny horisont. Mot slutet skulle
pre-pubertetens tänkande börja synas. Världen skulle börja uppstå runt
personen.
För att använda ett sextiotalsord skulle texten medvetandegöra. Till en
del tror jag att jag lyckades. En del kritik tyder på det. Också många brev.
Och det är till och med möjligt att en del vuxna inte bara ser sin egen
barndom ingen utan att de också får syn på sina barn. (De gömmer ju sina egna
barn bakom en ridå av förståelse eller omtolkning eller uppfostran).
Det går naturligtvis inte att utnyttja sina egna erfarenheter och låta sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
