Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen femåringsidentitet återuppstå utan att detta släpper loss en hel del
känslovågor. Kritiker som misstänkt mig för att inte vara intresserad av
djuppsykologi eller känna till den borde själva göra experimentet att låta
den inre femåringen komma fram just som han/hon var. Det är varken lätt
eller odelat behagligt. Det river också med sig mycket som inte var
medvetet planerat. Jag konstruerar mig ju inte en pojktillvaro. Jag släpper den
inre pojken loss. Man har undrat över varför författaren skildrar
huvudpersonen med sådan sympati. Man glömmer då att berättelsen ses med
pojkens ögon.
Det har också skrivits en hel del om förhållandet till föräldrar. Man
glömmer då att kärnfamiljens föräldrapar var en sen och (nu i
skilsmässornas årtionden) tillfällig företeelse. Det för barn viktiga nu som förr är en
äldre-generation. Släktens äldre-generation. Kanske nu storfamiljens eller
grannskapets. Där finns trygghet och självklarhet. Den som saknar det och
slungas mellan institutioner och bara får betald kärlek på arbetstid blir illa
klämd och nog ganska konstig som vuxen. Men den som haft en
äldregeneration och vuxit upp till den har ju fått den grundtrygghet små barn
behöver.
Åter en gång:
Om det vore annorlunda då hade handelsflottans folk inte kunnat få
annat än misslyckade och hämmade barn. Norge vore befolkat av klämda
ångestbor. Men så är det ju inte. Äldre-generationen är nödvändig och dess
trygghet nödvändig. Att biologiska föräldrar arbetar eller reser betyder
mindre. (Trodde jag inte det kunde jag heller inte ha tillbringat större delen
av mina barns barnaår på resor.)
Den konflikt barnet i ”Barndom” upplever gentemot föräldrarna är inte
en konflikt av det slaget att barnet är o-älskat, olyckligt. Det är älskat av
andra och att vara älskad av just dessa föräldrar ville det inte. Ty det
barnet framför allt reagerar mot är vad han såg (och jag ser f ö) som osannhet
i livet.
Om jag inte haft en vanlig och mänskligt vänlig äldre-generation av
farföräldrar, farbröder och fastrar, morbröder och mostrar då hade jag
antagligen blivit rätt konstig. Men att ha haft tillfälle att med en trygghet i
ryggen kliva omkring inne i denna radikala trettiotalsmiljö var nyttigt. Det
gav tvesyn. Stereoskopiskt seende. Jag fick något att jämföra med och
lärde mig att man kunde spela efter egna regler också. Dessa upplevelser
kunde utnyttjas. De gjorde berättelsen tydligare.
Till skillnad från den dossier som lämnas in till Arbetarrörelsens Arkiv
för att fastställa att Jan Myrdal hade lycklig barndom utger sig berättelsen
”Barndom” inte för att vara ett polisprotokoll. Om den socialdemokrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
