Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kan säga att den är en kamratdomstol. Det finns partier i Sverige
som hållit sig med partidomstol. När nuvarande vpk hette Skp vet jag att
där förekom sådant. Där kunde medlemmar ställas inför rätta anklagade
för att vara agenter och infiltratörer. Det fanns juridiskt skolad domare,
erfarna bisittare och skoningslös åklagare. Denna domstol var icke olaglig.
Att medlemmar dömde varandra efter inkvisitoriska regler hade de själva
accepterat när de blivit medlemmar. En sådan partidomstol hade ungefär
samma status som frimurarnas ceremonier.
Men lite annorlunda förhåller det sig med Pressens Opinionsnämnd.
Den söker döma också sådana som icke genom något frivilligt valt
medlemskap lovat underkasta sig denna kamratdomstol.
Den procedur som sattes igång av Hans Göran Franck genom brev till
Torsten Cars den 7 september 1982 rörde Jan Myrdal. En serie tidningar
och tidskrifter anklagades - men det var jag som avhandlades. En
frånvarande huvudåtalad. Och jag har icke gett denna sammanslutning och de
personer som rör sig i dess krets någon rätt att avhandla mig på detta sätt.
Jag accepterar icke privata domstolar.
Hans Göran Francks brev till Thorsten Cars om mig den 7 september
1982 var inte bara okunnigt och slarvigt skrivet, det var dessutom såvitt jag
kan se åtalbart som förtal. Hela proceduren i denna utomlagliga rättegång
halkar in under brottsbalkens förtalsparagrafer.
Till denna privatdomstols egenheter hör att jag som huvudanklagad
saknar varje rätt att ta del av vad jag anklagas för och vilken bevisning som
uppbådas mot mig - som Cars’ sekreterare mycket korrekt upplyste mig om
när jag ringde för att få veta vad som egentligen stod om mig i de papper
som pressen refererade.
Jag fick sedan av nåd från Thorsten Cars de första papperen och
skaffade mig andra på omvägar. De är rättslig sörja. Inte ens elementära fakta
har kontrollerats. Det talas om den intervju Saxons gjort. Men Saxons har
inte gjort någon intervju. Jag hade inte tid. Jag hänvisade dem till de två
kapitel som skulle tryckas i Expressen.
Allvarligare är att Cars överhuvud tog upp Gunnar Myrdals, genom
Hans Göran Francks förmedlande, anmälan och sedan efter tre månader
själv förde fallet vidare till kamratdomstolen. (Om än med den försiktiga
brasklappen att han var ”närmast benägen att lämna klagomålen utan
åtgärd.”) Thorsten Cars är ju inte obevandrad i den offentliga debatten
kring tryckfrihetsanmälningar. Hade han varit åklagare i ett rättsväsende
då hade den vetskapen fått honom att kasta Hans Göran Francks brev i
närmsta papperskorg så fort det anlände.
Ty Gunnar Myrdals anmälan mot mig är ingen tillfällighet. Det vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
