Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
amerikansk medborgare. Jag svarade att livet var växlingsrikt.
Kom ihåg våra samtal och skrev att nu handlade Förenta Staterna
mot Centralamerika som Kreml mot Afghanistan. Men detta
upprörde honom:
— Så kan man inte jämföra. I Nicaragua och El Salvador kämpar
vi amerikaner för friheten!
Ja, så går det med ideologierna.
Jag tänker på denne man när jag läser hans kollega Aleksandr
Bovin på Izjvestia. Han har i en bok rakt på sak, ”Pogovorim
otkrovenno”, diskuterat sovjetisk politik. Nyheter från
Sovjetunionen återger i nr 7—8 1985 några frågor och svar om Afghanistan.
De är upplysande. Intresset ljuger verkligen inte!
Visserligen vilseleder Aleksandr Bovin när han skildrar ”det
gamla Afghanistan”. Det var inget godsägarland som han menar.
Men jag tror aldrig han reste där själv och inte ens Izjvestias
redaktörer tycks läsa mer vetenskapliga områdesbeskrivningar.
Däremot skildrar han den afghanska ”revolutionen” uppriktigt:
Det fanns missnöje i landet men ingen akut kris. Aleksandr Bovin
frågar sig:
— Vad skulle då partiet, den politiska förtruppen göra?
Nu är att märka att det parti han talar om inte var något parti. I
den mån man kan tala om klassbas när det rör en ytterligt liten och
splittrad groupuscule så utgjordes den av den del av mellanskiktet
som knutits till Sovjetunionen i stället för till Förenta Staterna. Men
Bovin frågar alltså:
— Vänta tills det politiska medvetandet slutligen vaknade hos
massorna?
Det svar Bovin ger sig själv är tankeväckande:
— Nej, det valde i stället att med stöd av armén och samhällets
progressiva skikt ta den politiska makten och genom socialt
reformarbete fa med sig massorna i revolutionen.
Jag återkommer till detta val. Men först Bovins beskrivning av
hur det gick efter ”revolutionen”:
Det inre motståndet var starkt. Partiet skakades av inre strider
vilka ”ledde till att Taraki störtades och senare mördades”.
Därefter vidtog en ”terrorregim” . . . (med) . . . massrepressalier mot
breda samhällsskikt . . . (vilken) . . . stötte bort folket bort från
revolutionen . . . samtidigt hade . . . utrensningar inom armén
undergrävt de väpnade styrkornas stridsförmåga”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
