Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om någon vidsyn och jag har sedan ångrat mitt handlingssätt.”
Han diskuterar därefter ”Heimdals årsskrift” från i mars 1939.
Den skriften blev ett av de avgörande dokumenten i svensk politik
inför Andra världskriget. Så uppfattades skriften då, så såg jag själv
på den under kriget. Som om ”Action francaise” tagit nationell
ställning mot Hitler 1940!
Det var nämligen i den skriften den nationella kadern av nationella
skäl tog avstånd från Hitler trots sin ideologiska sympati för
fascismen. Hitler hade nu börjat erövra icke-tyska områden liksom
Mussolini icke-italienska. Hitlers politik innebar därmed ett hot mot
Sverige, ett tysksinnat parti vore en olycka för Sverige. Detta är
alltför litet uppmärksammat i debatten kring Sverige inför och
under Andra världskriget. Där bidrar Fred borg till att återställa
orden.
Jag är kritisk på en punkt. Den kritiken rör inte Fredborgs
åsikter. De är andra än mina. Att han begripliggör dem är för mig
bokens värde. Men som återblickande kapitel har Fredborg lagt in
en gängse nyliberal om tolkning av det nationalsocialistiska
Tyskland där det ges socialistisk karaktär. Det kapitlet är inte särskilt
bra. Det sänker bokens nivå.
Men när ”Bakom Stålvallen” publicerades anklagade Åke
Thul-strup i Nu nr 43, 1943, Fredborg för att icke vara någon demokrat
då han som ideologisk nationalist och försvarare av ett monarkiskt
Mellaneuropa skrivit om tjeckernas brist på nationell
motstånds-vilja och den lätthet med vilken de lät sig vara kuvade och därtill
frånkände Tjeckoslovakien statligt berättigande. I ”Destination
Berlin” skildrar Fredborg sina förkrigsresor i Östeuropa och ger en
bakgrund till denna sin bedömning. Han redovisar också den
skarpa reaktionen från Amelie Posse-Bråzdovå mot denna syn på
tjeckerna. Men frågan lämnas öppen. I stället för en ytlig
efterkrigs-rationalisering av Hitlertyskland som vänsterregim hade jag velat
läsa en nutida nationalist om Östeuropas senare historia. Tjeckerna
kämpade ju inte heller 1968. Där finns inte — som i Polen — någon
nationell folklig rörelse mot ockupanterna. Ryssarna är tillsynes
lika ostörda där nu som tyskarna var för fyrtiofyra år sedan. Skulle
det alltså vara som Engels och andra tyska demokrater och
socialister kring 1848 menat att tjecker i likhet med sorber och vender men
till skillnad från polacker inte vore ett statsfolk utan blott en
folk-rest? Vad säger en nationalist till den frågan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
