Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och hur kan vi som inte är nationalister utan socialister och
anhängare av folkvälde i betydelsen folkmakt svara på den om den
aldrig ställs?
(DN 2/10 1985)
Drömmen som besannade sig
Det är svårt att skriva om det svenska folkhemmet. Svårt ty man
kunde skildra det som byråkratiskt fenomen. Svårt just för att det är
så lätt, så roande. I internationella sammanhang är Sverige som
stat ett dåligt skämt. Det berättas historier om Sverige som det en
gång berättades om Preussen. Folkhemmet är en visa. Man och
man emellan berättas upplevelser från Sverige. Och folk fnissar.
Jag har aldrig hört så osmakliga judevitsar som av östjudar i
Östeuropa. Att skriva om folkhemmet blir för en svensk en liknande
övning i självförnedring. Dock med en skillnad. Historierna om
Sverige — till skillnad från judevitsarna och skottehistorierna och
skämten om tyskar — är faktiskt sanna. Ty inget som skrivs om oss
utomlands är så osmakligt att det inte överträffas av den svenska
vardagsverkligheten.
Man frågade mig i New York om det var sant att daghemsfröknar
kom hem och kontrollerade föräldrarnas samliv. Och visst var det
sant fast vi uttrycker det lite annorlunda. Och man undrade hur det
kom sig att folk fann sig i det och inte sparkade ut socialtanterna.
Och jag förklarade att det vågar ingen göra. Själva tanken — ja
redan ordvalet ”socialtanter” — är i folkhemmet ett symptom på
sådan djupgående social oförmåga att ingen vågar öppet tillstå den.
Det är inte bara så att man själv kan hamna i familjebehandling; fa
kurator och psykolog på sig. Man visar sig olämplig som förälder.
Barnen kan tas om hand för samhällsvård. Eller i vart fall förlorar
man dagisplatsen, måste säga upp sitt arbete, måste gå till
socialvården och tala med kuratorerna och visa att man strävar efter att
vinna kuratorstycke för att fa bidrag att överleva på. I Sverige går
det inte att vara ohövlig mot ämbetsmän som på tjänstens vägnar
undrar hur man mår. Då behandlas man. Och mina amerikanska
vänner — revolutionära och radikala och ärrade efter polisprygel —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
