Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mens världsbild”. Det var efter det den publicerades 1947 som
Arnold Ljungdal fördömdes ut ur den anständiga svenska och då
modernistiska litteraturen; blev o-litteratur även som poet. För mig
hade den boken betytt mycket. Han stärkte min övertygelse om
valets innebörd, om handlingen och medvetenhetens möjölighet.
Visst kunde Hitler säkrat undergången åt oss och fatt sitt
tusenårs-rike! Inte var hans nederlag givet. ”Oundvikligheten” fördes bort
ur marxismen ty — som Marx och Engels skrev i ”Det
kommunistiska partiets manifest”:
”... förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till
varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp,
som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela
samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma
undergång”
Till slut begärde han ordet och sade:
— Jag är inte kommunist och finner det fascinerande att höra
alla dessa kommunistiska partimedlemmar vittna om hur de för
första gången upptäckt våldets roll i historien.
Själv undrade jag var dessa kända clartéister befunnit sig de
senaste årtiondena. I drömvärlden? i det landet Ingenstädes? i
Cocagne? i Utopia? Inte i den värld jag levat i varje fall. Inte heller
det Sverige, det Östeuropa, det Västeuropa som syntes när man
lyfte av medialocket och blickade ner i verkligheten.
Där satt ju också sådana som nyss brukat citerat Brechts ”An die
Nachgeborenen”. Var den insikten alltså bara ord för dem?
Tydligen!
Just då gick Ungern-propagandan från Washington som från
Moskva med trummor och trumpeter. Demokrati här och socialism
där. Ett halvår senare fick jag veta att samtidigt som
propagandis-ter, politiker och ledarskribenter tog i som mest hade State
Department i Washington genom svensk diplomatisk kanal gett Moskva
budskapet att man önskade att ordningen återställdes i Ungern.
Vilket Sovjetarmén därefter — när de fatt bekräftelse på att det lilla
krigståget mot Budapest blott skulle kosta dem verbala injurier från
Washington — också gjorde. Intressesfärerna i Europa låg
oförändrade.
Det visste jag inte den gången i den rökiga lokalen. Inte heller
ungrarna visste det fast en Kadar kanske informerats. Men vad jag
visste var att de västeuropeiska och israeliska imperialisternas över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
