Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade alltså även den progressiva inkomstskatten. Inte undra på att
de rättänkande talade om Terror. Nästa gång vi i Frankrike fick
möjlighet att påverka texten var den 25 februari 1848. Då
garanterade den provisoriska regeringen alla medborgares rätt till arbete.
Sådana skrivningar återkom sedan såväl hos Beveridge i Andra
världskrigets Storbritannien som i Arbetarrörelsens
efterkrigspro-gram i Sverige. Just nu när den nya stora krisen kastar ut miljoner
européer i arbetslöshet och driver fram rasism och nya krig är
rätten till arbete ett lika aktuellt krav som 1793 och 1848. Och även
nu — denna gång med figurer som Reagan och Thatcher — som
efter Thermidor, som i juli 1848 eller som efter 1871 draperar sig
Egendomens företrädare i Mänskliga rättigheter när de slår mot
folket. Deras Mänskliga rättigheter står i strid med den
demokratiska traditionen. De två är oförenliga.
Nu är systemet i kris. Att massan av de europeiska intellektuella
— med de ynkliga franska nya filosoferna och andra kaféexistenser i
spetsen — vid anblicken av det verkliga folkets arbetslöshet flyr från
medvetenhet, ställningstagande och samhällsförbättrarbråk till
religion, Mänskliga rättigheter, den inre friheten och den akadämabla
konsten är också lika typiskt och lika självklart nu som förr. Det har
med kulturmarknaden att göra. Den som betalar kusken
bestämmer farden, som det ryska ordspråket lyder.
Att det är typiskt innebär inte att det är likgiltigt. De
intellektuella är inte betydelselösa. Mina gamla grå-kommunistiska franska
vänner i CGT är oroliga. De nya filosofernas tutande om Mänskliga
rättigheter just som den franska arbetarklassen utsätts för de
hårdaste arbetsköparangreppen på länge underlättar för Le Pen och
andra reaktionärer att driva sin propaganda just bland
arbetarklassen. Att de intellektuella sviker och smiter bidrar till att det
arbetande folket i denna kris har lidit upprepade nederlag. De
intellektuella genomför i de höga ideologiernas rymd vad
arbetsköparorga-nisationerna utför på golvet. Trade Union busting hette det i Förenta
Staterna. Där lyckades man med det på 1880-talet och 1920-talet och
ser ut att lyckas igen. I Thatchers Förenade Konungarike liksom
i Frankrike slås facken nu sönder. Även i Norge och Sverige
är det arbetande folkets fackliga organisationer utsatta för hårda
angrepp. De kommer med säkerhet till stor del att ställas inför
risken att sprängas upp. Under tiden sitter dessa intellektuella av
nyradikalt och liberalt slag vid sidan om och för samtal med var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
