Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett resonemang kring skrivandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och som till slut idealt förverkligar sig i Svenska Akademien.
Den är i sina olika skiftningar — även de tillsynes upproriska —
en tjänande litteratur; en skön litteratur; en statslitteratur.
Till den hör jag inte och har aldrig hört trots att man ibland
sökt kooptera mig in i den. Så länge den är den svenska
litteraturen föredrar jag att vara o-litteratur.
Jag arbetar med orden. Jag skriver. Men mitt arbete tillhör
alltså icke detta som kallas svensk litteratur. Man kunde tala
om motsättning mellan socialistisk och borgerlig litteratur;
om motsättning mellan realistisk konst och reaktionär konst.
Men egentligen går klyftan i den samtida litteraturen
betydligt djupare. Ett delade sig i två inom vad som blev den
borgerliga epokens litteratur redan före den franska
revolutionen. Jag upplevde detta som intellektuellt nymornad
femtonåring när jag bestämde mig för att arbeta med orden. Det
var år 1942, under kriget.
Med modernisterna hade jag vuxit upp. Man kan säga att
jag lärt mig stava i Artur Lundkvists Vit man. När läroverkets
mer Vichy-inspirerade än Hitler-inspirerade unga
litteraturlejon i aulan läste upp ur Gunnar Ekelöf om att krossa
bokstävlarna mellan tänderna för att riktigt visa fram
dekaden-sen i demokraternas litteratur var jag naturligtvis upprörd.
Men hela denna modernisttradition stod hjälplös och
handfallen inför den stora verkligheten. Den yttre konstnärliga
form jag som femtonåring beundrat var innantill fylld med de
dödas ben och all slags orenlighet. Många bland Europas
ledande konstnärer och författare var då kollaboratörer eller
försiktigt tigande. Andra som Hamsun, Céline och Pound var
öppna fascister. För att inte tala om den gängse
småborgarlitteraturens alla bruna hammenhögar.
Kriget var inget öde. Men konstnärernas, författarnas, de
intellektuellas allmänna faaktighet hade bidragit till att
möjliggöra också detta krig så som de tidigare krigen ideologiskt
förberetts och möjliggjorts. Alla var dock inte tjänande. Det
fanns andra. Jag läste Ludwig Renns Krig och Heinrich
Manns Undersåten. Jag menade att jag skulle arbeta med orden
och ta min plats i en tradition av ord som medvetenhet och
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
