Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synsätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
idealistiska och marxistiska litteraturprofessorer arbetat med
att fullkomna teorin om att verklig konst alltid är
"revolutionär mot sin vilja". Egentligen är antisemitiska utfall av
Céline humanistiskt antirasistiska mot hans vilja och mot
textens ordalydelse ty de skall läsas som konst och all konst
är till sin natur humanistisk (eller progressiv, eller
revolutionär, eller av Gud, eller. . .). Om en överste säger att alla
socialister eller bögar eller demokrater eller svartskallar skall
förintas då är han reaktionär och hans yttrande är brottsligt.
Om en diktare skriver att alla socialister eller bögar eller
demokrater eller svarskallar skall förintas då förvandlas dessa
ord sin ordalydelse till trots genom konstens alkemi till sin
motsats och blir ett led i mänsklighetens självförverkligande.
Det krävs dock antingen ordentlig kyrkotukt/partidisciplin
eller många års omsorgsfulla studier vid skolor och
universitet för att tro detta. Ty något så mot erfarenhet och förnuft
stridande som att den fascistiska litteraturen är antifascistisk
mot sin vilja kan bara den tro som tror i ämbetet.
Med hänvisning till den dåliga konsten i Hitlers Tyskland
har olika skribenter dock sökt bevisa att bildkonst som
företräder en reaktionär ideologi inte är konst.
Perioden 1933 - 1945 är sannerligen ingen höjdpunkt i tysk
konst. Från Tyskland fördrevs många - särskilt då
modernistiska — konstnärer. Den officiella smaken i Tredje Riket
var platt. Men mycket av den nazistiska konsten (särskilt
grafik och skulptur) stod trots allt på hög konstnärlig nivå.
Bilder som med en titel fungerat som (reaktionär) konst åt
Goebbels fungerade sedan för övrigt med annan titel som
(progressiv) konst i Efterkrigstyskland.
Men intressantare blir den brutala fascismen i Italien.
Mussolini företräddes inte bara av svartskjortor som
behandlade demokrater och fackföreningsledare med piskor
och ricinolja utan också av de största italienska
modernisterna inom konsten. Fascismen var konstnärlig och
avantgardistisk. Åtminstone fram till mitten av trettiotalet. Det var
i Rom modernismen bröt igenom.
Det var för futuristen Enrico Prampolini möjligt att med
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
