Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
motsättningarna i Europa förde till ett nytt decennium av
krig och revolutioner och kontrarevolutionära krig.
För etthundratio år sedan, sommaren 1872, när Olaus
Petri hade varit död i trehundratjugo år satt så den
tjugotreårige August Strindberg på Kymmendö och skrev ett
skådespel om honom: Mäster Olof.
Strindberg ville skriva ett stycke i "en spritt ny tidsenlig
stil". Det lyckades han med. Ty visst kan man finna
Shakespeare där liksom man kan hitta Dickens i Röda rummet. Det
går att se vilka författare och vilka skeenden Strindberg
påverkats av. Det är ju självklart. Den som vill förverkliga sig
litterärt helt på egen hand kommer inte ett steg bortom
lallandet.
Men att stycket refuserades av Kungliga teatern och
förkastades av Svenska Akademien är heller inte märkligt. Det
är - som det då från akademiskt håll påpekades - omoget,
historiskt osant och saknar handling. Spelat blev det när
Strindberg börjat slå igenom med annat. Men det som den
tjugotreårige Strindberg skrev sommaren 1872 är fortfarande
vårt mest tidsenliga stycke.
De som var ansvariga för refusen var hedervärda. De
menade väl. De ville August Strindbergs bästa. De sökte ge
honom råd. Han var i alla fall en lovande ung dramatiker
med två pjäser spelade. August Strindberg var också
tillräckligt ung och därmed osäker att söka följa råden. De
omarbetade versionerna blev dock bara sämre utan att kunna bli
bra på de anständigas sätt.
Strindberg var nämligen tölp. Han gjorde ibland försök att
bli fin. Men hur han än ansträngde sig lyckades han aldrig
bli kvitt tölpaktigheten, det plötsliga hatet,
misstänksamheten. När ögonen smalnade bröt det igenom och han
gjordes omöjlig igen. Heidenstam, den klättrande
nationalskalden från nittiotalet som hamnade i akademien, blev senil och
glömts bort har beskrivit just detta strindbergska drag rätt
väl.
Det var just denna tölpaktighet, som gjorde det möjligt för
honom att få grepp på ämnet. Han skrev sin pjäs i en period
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
