Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normal som sill och potatis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igen vår Strindberg när vi far utomlands och möter den
internationelle Strindberg. Han är konstgjord. Men vår
Strindberg är för oss vad en författare bör vara:
"Jag har ingen lust alls att vara ’stor’ författare, ännu mindre
’stor man’. Det generar mig bara och ger en falsk ställning.
Jag vill gå i nattrock och kalsonger och kallas
skandalskrivare, det skall inte genera mig."
Men man behöver inte vara svensk och kunna läsa hans verk
för att förstå att det måste vara något fel med Strindberg
tillagad för internationell smak. Eller åtminstone att denna
internationella Strindberg inte kan vara Sveriges Strindberg.
Hur kan det komma sig att en sexistisk, rasistisk galning som
skrev pjäser vilka senare ingick i en modernistisk tradition
följdes till sin grav klockan åtta på morgonen av de arbetande
massorna i Stockholm? Ingen annan svensk författare och
ingen politiker har någonsin fått en sådan begravning. Den
kan bara jämföras med Victor Hugos begravning.
Och hur kan det komma sig att den revolutionära vänstern
— vid den tiden arbetarrörelsens ungdomsförbund — tog
Strindberg till sin stora hjälte just under seklets första år då
de officiella liberalerna fördömde honom som mörkman,
sexist och galning?
Varför marscherade den organiserade arbetarklassen
under hans fönster bakom sina fanor i ett fackeltåg med
trummorna dunkande natten till hans sextiotredje födelsedag
och ropade slagord som:
- Länge leve Strindberg!
- Länge leve frihetens skald!
- Länge leve folkets författare!
Han stod där i fönstret. Bredvid honom yngsta dottern
Anne-Marie. Hon samlade ihop alla blommor han fått denna
dag och kastade ut dem över demonstranterna när de tågade
förbi. Utlänningar försöker förklara detta med den då
skärpta kampen mot de konservativa. Men det är inget svar.
Vi har haft många politiska strider i Sverige de senaste
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>