Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om jubeltal - Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om vi nu står på var sin sida vad är det då jag för mig
finner vara kvalitet i Artur Lundkvist? Ord, meningar, sidor
och hela långa stycken kan jag tycka om. Men det är rätt
många jag kan skriva det om. Fast inte sådana som en
Sundman vilka jag misstror ända in i kommatecknen. Det
finns dock i Artur Lundkvist verkliga kvaliteter som varit
avgörande för mig. Han har med ord bidragit att göra mig till
den jag är.
Jag lärde mig läsa ungefar samtidigt som Vit man kom ut.
Den - och hans övriga diktsamlingar de åren - blev min
barndomsläsning. Jag vet inte om man förstår mig när jag
skriver att han och Ekelöf var Topelius för mig. För mitt
språk betydde detta mycket. Hans andhämtning måste
finnas under orden än i dag i det jag skriver. (Skyhögt vaggade
säden i mitt barndomsrike / och solen var ett skrattande rött
ansikte / som gömde sig i sädesåkern . . .)
När jag blev lite äldre var det han som genom Karavan var
med om att föra mig till den modernism - alltifrån Rimbaud
och framåt - som präglade mig åren just innan puberteten.
Men det blev också han som hjälpte mig vidare. Redan i
Atlantvind pekade texterna (om film, om 0’Neill, om blues) åt
ett annat håll, ett som hjälpte mig ut ur skönheten och
modernismen. Men allt detta ännu oklart och famlande.
Först 1942 kom han att ge mig den avgörande impulsen.
Jag hade fyllt femton. Var motvilligt deporterad till det
gamla landet (som luktade zone nono, vars politiker höll våta
fingret i världsvinden för att välja karriärmässigt rätt mellan
Nyordning och Demokrati). I princip levde jag i Amerika och
tänkte på engelska. Då köpte jag Diktare och avslöjare i
Amerikas moderna litteratur. Den hade just kommit på KF:s
bokförlag. Sedan skaffade jag in Verdandi-skriften Tre amerikaner
från 1939. Äntligen ordentliga hänvisningar! Därefter läste
jag med hans litteraturanvisningar mig ut ur det svenska
eländet. Det blev ett avstamp. Nu gick jag åt ett annat håll.
Ibland har jag varit överens med hans politiska hållning;
ibland inte. Men den har i varje fall inte varit som hos flocken
svenska författare. I ännu en fråga om livshållning anser jag
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
